Sydostasien

Resebrev 28   Darwin - Bali/Singaraja 080713-080920

Hej igen
Det första dagarna i Darwin går åt för att besöka tullen och Indonesiska ambassaden för att ordna med utklareringspapperna och det Indonesiska Visat tillsammans med seglingstillståndet också kallat (Cait).
Det mesta är förberett av Sail Indonesiaorganisationen och flyter på utan problem.

På segelklubben anordnar Sail Indonesia en middag med Indonesisk mat och dansuppvisning från Västra Timor, en liten försmak om vad som väntar oss.

Darwin är en riktigt trevlig stad, betydligt bättre än ryktet om att vara tråkig.
Vi passar på att handla sjökort, vi hade ju första planerat att gå via Godahoppsudden och måste nu skaffa alla sjökort från Timor till Medelhavet.
Vi har fått höra att det finns en kopieringsfirma som tillhandahåller kopior på sjökort.
Till det facila priset av 2400 sek får vi 120 sjökort som täcker från Timor till Cypern.
Varje sjökort har en stämpel som lyder:
This is not a chart or a copy of a chart,
Not suitable for navigation.
Genom stämpeln har man tydligen lyckats kringgå Copyright lagen.

Givetvis finns även provianteringen med på att göra listan.
Detta är sista gången på ett tag som vi kommer att ha möjligheten att handla mjölk, mjöl, korv, ost, kött, mm. Det är först i Bali eller Singapore som vi åter kan se en del av dessa varor.
Reservdelar, gasol, tullfri diesel/bensin, jag passar på att inhandla ett Bajafilter, jag har flera gånger gått och titta på denna typ av filter, det kostar 1200 sek.
Filtret filtrerar dieseln i tre steg när man häller den på tanken.
Filtret är lätt att dela när det måste rengöras.
Vi har tidigare på vår resa kunnat köpa diesel på sjömack eller hämtat diesel på mackar, och med omsättningen som finns på mackarna behöver man inte vara orolig för smuts, sand och vatten i dieseln.
När vi nu kommer till Sydost Asien och länderna därefter kommer den mesta dieseln att inhandlas från kanoter som levererar i sina egna dunkar eller ens egna.
Problemet är att dunkarna fylls på stranden, och då från större dunkar/fat.
I Kupang försökte vi själv hämta diesel från macken, men si det gick inte!
Kanotkillarna stoppade oss och förklarade att man inte får transportera dunkar för hand. Detta hade vi läst och hört om. Sedan bombningen i Bali har all hantering med dunkar blivit förbjuden.
Vi såg på hur man fyllde våra dunkar! Slangar och trattar låg i sanden.
Efter detta var jag glad att jag köpte Bajafiltret.
Väl ombord skulle det också visa sig att filtret fungerade bra, efter 60 liter fanns en tesked sand och annat och en tesked vatten i filtret.
Det visar sig senare att jag var lyckligt lottad.
Ett par båtar fick så mycket skit och vatten att filterna innan motor fylldes.

Ankringen i Darwin är ett kapitel för sig, när vi kom fram var det halvmåne och en tidvattenskillnad på ca 3 m, vi kan ankra på 3 m vid lågvatten och 500m från stranden.
När vi närmar oss fullmåne blir vi tvungna att ankra om ytterligare 400m längre ut, som mest har vi en tidvatten skillnad på 7 m.
Detta innebär att stranden vid högvatten är två meter bred och vid lågvatten ca 500m.
Vi får låna sjösättningskärrorna som tillhör segelklubben vilket var uppskattat.

De fjorton dagarna i Darwin går fort, vi hade egentligen planerat att hyra en bil och åka ut till en av nationalparkerna.
Men det är skollov och turisthögsäsong och att hitta en bil var stört omöjligt.
Pengarna gick till att inhandla en Didgeridoo istället.
Dagen innan vi skall avsegla får vi se en välkänd segelskuta ankrad en bit ut.
Det är Danska Nordkaparen som är på väg, tyvärr lyckas vi inte träffa någon av besättningen och vi vet inte vart dom var på väg.

Det är den 26 augusti och det är dags att segla mot Indonesien.
110 båtar närmar sig startlinjen och skottet går klockan 10:00.
Vi tar det lugnt och passar på att fotografera Nordkaparen innan vi ger oss av efter de andra.
Det blåser en fin 5-7 meters bris från ost, vi hissar spinnakern och får en fin halvvind.
Vi ligger rätt långt bak men det var meningen, vi kan nu välja den bästa vägen.
Det fräser runt bogen på Nabob och vi loggar mellan 5 och 7 knop, över grund 6-8 knop.
Detta är rolig segling, smult vatten strålande sol och en vindvinkel som får Nabob att stortrivas.
Jag sitter och trimmar spinnakern hela dagen, Marianne matar mig med läckra mackor och kaffe.
På kvällen vrider vinden och avtar och vi har seglat upp oss till första fjärdedelen på flottan, inte illa för en gammal Rasmus.
Eller kan det vara alla trimtimmarna ombord på s/y Martina Roland?
Det tar oss fyra dygn att avverka de 470 sjömilen.
Tyvärr blir det tre vindfattiga dagar och Pentan får jobba många timmar.
På eftermiddagen den 30 augusti angör vi Västra Timor och Kupang, vi har kommit till en ny världsdel.
Indonesien är världen fjärde största land till befolkning 255 milj., tre tidszoner, 300 språk, 129 aktiva vulkaner, mer än 13000 öar, självständigt 1945, Holland lämnade först 1949!

Att det skulle bli en hel del besök hos olika myndigheter var vi inställda på,
Men när det efter två dagar visade sig att hela flottan belagts med seglingsförbud börjar man undra vad som var på gång, det var ju detta vi med hjälp av Sail Indonesia skulle slippa.
Jag skall försöka att med ett par rader förklara vilka regler som gäller och inte gäller beroende vilken del av Indonesien man kommer till.
När man kommer hit skall man beroende på ort erlägga en bond som är 47% av båten värde, detta belopp sätts in på en bank och skall återbetalas då man klarerar ut. Det har hänt att båtar inte fått tillbaka sina pengar och ligger i tvist med myndigheterna, en mycket seg process!
Regler följs och tolkas helt olika beroende vilken ö, ort eller person man träffar på.
Vi hör om ett par båtar som ansökt om seglingstillstånd och visa via Internet och inte haft några som helst problem, man kan alltså helt ostört med landstigningar segla igenom östra Indonesien och klarera in i Bali utan problem.
Eos som kom från Papua New Guinea och hade ordnat med de flesta papperna i Port Moresby. Vid inklareringen i Maumere på Flores fick man ta hjälp av en agent för att reda ut pappersarbete, men slapp att betala bonden.

Efter två dagars dividerande i Jakarta, skickades en tjänsteman till Kupang för att häva blockaden.
Det hela berodde på att ett papper inte blivit påskrivet av någon person.
Och då tar man tillfället i akt att mjölka lite pengar.
Vi fick betala 50000 rupier eller 35 sek för att bli befriade från seglingsförbudet.
Vi får efter ett par veckor höra att vissa fått betala 100000 rupier i Kupang till en Immigration ”tjänsteman” som visade sig inte var ”äkta”, han hade helt fräckt satt sig bland den andra tjänstemännen och tagit betalt för Immigration.
Det märkliga är att inga av de andra tjänstemännen reagerade.
Man letar fortfarande efter honom för att försöka få tillbaka pengarna.

Det finns en hel del att säga om hur regler och förordningar nyttjas och utnyttjas.

Att få en annan person att tappa ansiktet undviks, betraktas som mycket socialt kränkande, det är sällsynt med dispyter och man hör mycket sällan bråk eller höga diskussioner!
Fundera på detta ett tag!

Tillbaka till Kupang!
Efter ett par dagar är allt pappersarbete är avklarat, vilket egentligen inte var så besvärande.
Vi hade hört och läst en hel del om vad som kunde inträffa så vi var inte speciellt förvånade eller upprivna till skillnad från många andra.
Det går att njuta av livet i de flesta situationer.

En av kvällarna anordnas en välkomstceremoni där vi blir bjudna på mat och får se danser från olika delar av Västa Timor.
Det vi upplever är mycket speciellt och det mest kulturella vi upplevt på vår segling.

Sail Indonesia har lagt in tolv stopp på vägen mot Singapore.
Vi har valt att delta i åtta.
Vid varje stopp finns ett program där vi kan delta i olika turer och besök i byar.
Detta ger oss ett unikt tillfälle att se hur man lever och hur olika byarna är under tiden vi färdas västerut.

I Kupang bor det ca 300000 i ett myller av affärer, matställen och massor med mopeder, cyklar är sällsynta.
Gatuförsäljarna vet givetvis att det finns 100 båtar på besök och man har vallfärdat från de andra öarna för att komma först till kvarn.
Ikat, ett vävt mönstrat tygstycke i bomull, säljs överallt.
En Ikat tar en till två månader att väva och görs i mycket enkla vävstolar.
Man lägger ner ett enormt arbete för att färga in varpen så att det sen framträder ett mönster när väften (inslagstråden) läggs in, allt görs fortfarande för hand.
En Ikat kostar mellan 200.000 och 1.000.000 rupier 150-700 sek.

Att komma till Indonesien innebär också att komma till en ny matkultur i dubbel bemärkelse, och mat är något man är riktigt bra på.
Det mesta vi provar är vällagat och välsmakande, visserligen protesterar magen ett par gånger men det får man ta.
Vi kommer lindrigt undan till skillnad från många andra som blir riktigt sjuka ett par dagar.
En del får influensa liknande symtom med hög feber.
I vissa fall tror man att de fått Malaria, men de som varit på sjukhus har inte fått diagnosen Malaria.
När det gäller Malaria så tar vi inga tabletter, vi har fått rådet att skydda oss med myggmedel, rökspiraler och nät.
Risken med att ta tabletter är att man döljer ev. symptom och om man sen verkligen behöver tabletter finns risken att de inte fungerar.
Efter en vecka i Kupang seglar vi 20 Nm ner till Roti, en välkänd ö för surfare.
På Roti’s östra sida finns en av världens bästa surfförhållande.
Tyvärr blåser det lite väl friska vindar för att lägga sig i en av ankarvikarna på östra sidan.
Vi ligger kvar ett par dagar på västra sidan för att vila upp oss från stadstempot och alla försäljare.
Nästa ankarvik blir på ön Lembata 140 Nm norrut, när vi närmar oss ön på morgonen får vi se en grön ö med vulkaner som är 1500 meter höga, en ganska fascinerande syn.
Från ankarviken ser vi den 1500 meter höga vulkanen Gunung Ili Api släppa ut lite rök.

Även här i Lewoleba anordnas välkomstceremoni och dans.
Klockan fem på morgonen blir vi väckta av den Islamske böneutroparen.
Religionen sätter sin prägel på byarna men ändå inte så mycket som man kanske vill tro. Här i östra Indonesien är de flesta katoliker och man klär sig västerländskt. Den Holländska kolonialtiden gör sig fortfarande påmind. En del ord är kvar från holländskan och en del äldre pratar holländska.
Bensin mack = Pumpa bensin (kanske inte holländsk men kul), Blomkål = Blomkål, m.fl.
Även en del byggnader påminner om Holland.

Den 14/8 fortsätter vi västerut och nu på norrsidan av ön Flores.
Öarna stänger effektivt ute passadvindarna och att segla är ett minne blott de närmsta veckorna.
Det finns gott om ankarvikar längs norrsidan, men det finns också fiskebyar i nästan alla vikar på gott och ont.
Vi får alltid besök av kanoter som vill byta till sig pennor, böcker, kepsar, t-tröjor, fiskekrokar, cyklop mm.
Det finns ju en ände på vad man kan byta eller ge bort, så efter ett antal ankarvikar finns inte mycket kvar i bytes/ge bort förrådet.
De första timmarna i de kommande ankarvikarna blir inte så roliga, då vi hela tiden får säga att vi inte har mer att byta/ge bort.
Människorna i fiskebyarna är fattiga, man lever av fiske, odling av sjögräs som skall bli gelatin, och av det man kan odla på land.

Några ord om fiske:
Vi har släpat vår fiskekrok från Cairns till Darwin och upp till Indonesien, under alla timmar har vi bara fångat en makrill, men massor av plastpåsar.
När vi kollat med andra båtar så har dom samma erfarenhet!
När vi sen får se vad det är för fisk som fiskarna i Indonesien fångar så börjar man undra hur länge det skall kunna fortsätta.
Fisken som den Indonesiske fiskaren fångar och då alltid på nätterna med lampor är inte större än en ansjovis och i bästa fall en stor sill.
På en natt kanske man fångar två spannar som man torkar på stranden.
Dyker man sen på reven finns det nästa ingen fisk att titta på, de som finns är ganska skygga och håller sig på avstånd.
Dynamit och cyanidfiske har varit utbrett och tjuvfisket lever vidare.
I de skyddade områdena runt Komodo finns fisken kvar, men även här tjuvfiskas det.
Vilket vi en dag får bevittna.
Tragiskt! men utfiske är ju ett problem även i våra farvatten , tyvärr.

I Maumere återser vi Micke och Ann-Marie igen, det blir två trevliga dagar och kvällar innan vi skiljs åt igen, AM o M väntar besök på Langkawi i Malaysia och behöver segla på för att hinna se lite.

När vi är i Maurole, halvvägs på Flores norra sida, passar vi på att ta en tur upp till de tre kratersjöarna på Kelimutu 1600 m.ö.h.
Sjöarna har olika färg, ljusgrön, brun och svart.
Här är svalt och skönt, nästa så man skulle tagit med sig en jacka.
När vi kommer upp ligger molnen och täcker hela toppen och vi ser ingenting.
Vi vandrar runt lite och hoppas att det skall klarna upp, och en timme senare tittar solen fram, molnen börja dra undan och vi får sen den gröna sjön sakta växa fram och efter en stund även de andra.
Inte alla har turen att se alla tre sjöar.

Festligheter, besök i byar och ankarvikar avlöser varandra och vi närmar oss slutet på Flores.

Det är den 31/8 och går turen till Komodo och Rinca, Komodovaranens öar.
Vi ankrar upp Nabob i Labuan Bajo och bokar en tur med en av de lokala båtarna, i turen ingår även en snorkeltur på ett av reven.
Komodo, Rinca och ett par öar till ligger i en nationalpark.
Ett tredagars pass kostar 70 sek/p.
Det dröjer inte länge innan vi får se Komodovaraner ligga och vila sig i skuggan.
Det är drygt 30 graden i skuggan och vi skulle lätt kunna hålla dom sällskap, fast en bit ifrån det vill säga.
Men vi skall ut på en 5 km vandring och se oss omkring på ön, så det är bara att ta med vattenflaskorna och börja vandra.
Längs stigen ser vi varaner, vattenbuffel, apor och hjortar.
Hjortar och vattenbufflar är huvud födan för varanerna.
Totalt finns det ca 2500 varaner inom parken varav 900 på Rinca.
En varan kan bli 3 meter och väga 90 kilo.
Deras saliv innehåller runt 60 olika bakterier och ett bett får en vattenbuffel att avlida inom tre till fyra dygn.

Parken innefattar även vattnen runt öarna.
Här finns ett rikt djurliv. Hajar, Manta Rays, sköldpaddor, koraller, delfiner, valar och mycket mer kan man få se.
Ända sen vi kom till Indonesien har vi sett fram emot snorklingen i dessa vatten som skall tillhöra ett av världens bästa.
På vägen hit har vi snorklat men inte blivit speciellt imponerade!
Lite fisk och ganska brungråa koraller, ett bra områden på Flores norra sida blev 1992 förstörd av en Tsunami och inte åter hämtat sig helt.
Men snorklingen här i Komodo området har varit i klass med det vi upplevt i San Blas och Polynesien.
Innan vi lämnar Komodoområdet ankrar vi på Banta Isl. där vi har ett par lata dagar med skaplig snorkling.

Den 8/9 gör vi en nattsegling till Pulau Medang som ligger på Sumbawas nordvästra sida.
Att nattsegla är egentligen något man undviker i dessa farvatten.
Kanoterna har inga positionsljus och fiskeredskapen är dåligt utmärkta.
När man kommer fram till ett fiske område med 50 kanoter ser man bara vita ljus och det är omöjligt att ser om någon rör på sig eller vilket håll dom är på väg.
Och så kommer det att vara så länge vi är i Asiens farvatten, kommande nattseglingar kommer att kräva full uppsikt.

Vi väljer att inte besöka Sumbawa, tiden räcker inte till och vi vill komma till Lombok och de tre Giliöarna.
Lombok syns på långt håll och det är vulkanen Rinjani som reser sig 3000 möh.
Ankarviken på Gili Air är full så vi ankrar 2 Nm söderut i Teluk Kombal.
En av nackdelar med att segla i ett Rally är att vissa ankarvikar snabbt fylls upp.
Vi behöver proviantera igen och tar en taxi till Mataram, här finns det mesta vi behöver, t.o.m. ost och korv och ryggsäckarna blir snabbt fyllda.
Vi har nu kommit till den mer muslimska delen av Indonesien och det är ramadan den muslimska faste månaden, ingen dricka, ingen mat och ingen sex på dygnets ljusa timmar.
Att människorna klarar sig utan vatten på dagarna har vi svårt att förstå.
Allt för att skicka tankar till de som inte har mat och vatten.
Böneutroparen börjar sin predikan 03.00-05.00 en gång på dagen och 17.00.
Med hjälp av stora högtalare hörs han över hela byn och ankarviken.

Dagen efter gör vi ett nytt försök att ankra på Gili Air , men den friska sydvästan blåser rätt in i ankarviken så det är bara att gå tillbaka igen.
Nästa dag går det bättre, en hel del båtar har lämnat och det finns gott om plats att ankra.
På Gili Air råder lugnet, här finns inga bilar, längs stränderna ligger det små hotell och deras restauranger ligger nästan i vattenbrynet.
Här är det riktigt mysigt och maten är det inget fel på, varken för gommen eller plånboken.
Kostnaden för att äta ute: stor öl 15 sek, en bra middag 7-30 sek, det är inte lönt att laga maten själv.
Priserna gäller i stort sett alla öar vi besökt inkl Bali.

Dom bästa dagarna går fortast och det är dags att segla mot Bali och då Lovina Beach eller Singaraja (Lejon Kungen) som staden heter.

Vi har varit två dagar på Bali nu och kommer att stanna en vecka till innan vi seglar till Kalimantan (Borneo)

(Vi har inte haft något regn sen vi rundade Cape York den 23/6)

Lev väl och sköt om er

Kay & Marianne

Detta var brev 28
080920 Lovina Beach/Singaraja/Bali
 

 

Resebrev 29   Bali/Lovina-Georgetown/Penang 080920-081114

Hej igen

Det märks direkt att vi kommit till en ö som är betydligt mer turistisk än de vi tidigare besökt.

Vi möts direkt av restauranger och nitiska gatuförsäljare som kastar sig över en.

På södra Bali skall det vara än värre och vi har inga planer på att åka dit.

Överallt framför allt på trottoarerna ställs det på morgonen ut en lite portion med ris och frukt för att hålla de onda andarna mätta, t.o.m. på mopedernas sadlar ligger det små högar av kokt ris. Vi bokar en tvådagars resa till Ubud som ligger en bit söderut. Ubud är Balis hantverkscentrum där man kan se sniderier, batik, målning och mycket annat. På Bali är det Hindu som är den största religionen och man ser överallt tempel i alla storlekar. Vi har bokat ett hotellrum med aircondition! En härlig lyx att kunna sova i 23 gradig svalka.

Vi vandrar runt och titta på sniderier och målningar som är riktiga mästerverk. Synd bara att vi inte kan handla något, det får bara inte plats på Nabob. På vägen hem äter vi på en restaurang som ligger på kanten av vulkanen Batur, vi avnjuter buffén med en fantastisk utsikt över kratern. Vi åker genom odlingar av nejlikor, apelsiner och lime och det doftar underbart. Maten är som vanligt bra och billig, så det blir ett antal besök på olika restauranger. I Lovina finns en holländsk bagare som även säljer salami, ost och andra godsaker som vi inte sett på ett tag, så det blir lite frossa på kvällen. Tiden på Bali börja lida mot sitt slut och vi skall vidare mot Kalimantan som den Indonesiska delen av Borneo heter. Vi har 400 Nm att segla innan vi kommer upp i floden Kumai där vi kommer att ankra.

Vi hoppas nu få lite mer vind när vi lämnar den passadblockerande ökedjan. Men det dröjer 70 Nm innan vi får lite vind och kan stänga Pentan. Vi får två dygn med fin passadvinds segling, men 12 timmar innan vi skall börja gå norrut mot Kumai får vi en åskfront över oss. Fronten drar söderut och ger oss nordliga kulingvindar i två timmar och därefter ingen vind alls, det dröjer tre timmar innan passadvinden kommer tillbaka och vi kan segla norrut genom natten. Åskfronter och regn i massor kommer att bli dagligt återkommande. Tidigt på morgonen kommer vi fram till flodmynningen och kan börja gå uppför floden. Det luktar djungel och jord i den fuktiga luften, som är påtagligt fuktigare än vad vi tidigare upplevt. I den 35 gradiga värmen rinner det floder på kroppen. Det är nästa plågsamt att dricka så mycket vatten som behövs för att kompensera förlusterna.

Vi ankrar i floden bland femtio andra seglare som redan anlänt och är ute på djungelturer. Hamnbyn Kumai är lite av en besvikelse, skitigt, ett matställe, öl har förbjudits av den muslimska regions styrelsen. Men det går att köpa "svart" öl för 60000 rupier (42 sek), men det är ju inte därför vi är här utan för att njuta av djungelliv ett par dagar. Men med en buss och 45 min senare kommer man till regionshuvudstaden Kabupaten som är betydligt trevligare. Här finns välsorterade marknader och massor med butiker där man hittar det mesta man behöver, men det är torrlagt.

Vi åker på rundtur och besöker en organisation som lär ut alternativ till det jordbruk som innebär att man bränner ner ett djungelområde, brukar det i två till tre år och sen bränner av ett nytt område. Stora delar av södra Kalimantan består av sandjord och har väldigt svårt att återhämta sig efter det att man brukat den, dessutom eroderar jorden och sanden spolas ner i floderna som växer igen. Organisationen har på ett område etablerat ett jordbruk som visar hur man kan fortsätta bruka ett avbränt djungelområde i många år. Tyvärr slåss man mot byråkrati och alldeles för lite uppbackning av myndigheterna, men man kämpar vidare!

Det sker fortfarande olaglig/laglig skogsavverkning och guldvaskning som ödelägger stora områden. Avverkning har t.o.m. skett i Nationalparken Tanjung Puting där orangutangerna finns.

Vi bokar flodturen till orangutangerna genom en av de två arrangörerna. Priserna regleras av hur många kunder det finns, för en tvådagars tur får man betala ca 1500 sek för två personer och då ingår allt, inkl. en vakt som stannar ombord på Nabob. Tidigt nästa morgon kommer flodbåten eller Klotok som den heter här ut till Nabob, vi hoppar över och färden uppför floden kan börja. Klotoken har två våningar och vi har givetvis översta våningen. Byssan och manskapsutrymmena finns på våningen under. Ombord finns guide, kock och kapten. Turen upp till huvudcampen tar fyra timmar (ca 20 Nm), till en början är floden 200 m bred men smalnar efter ett tag till 50 m och till slut 3 m. Den första timmen går genom ett träskområde och man får ingen djungelkänsla alls. Men sen börjar det, floden smalnar träden blir höga och man ser apor, örnar, färggranna näshornsfåglar, kungsfiskare i svenska flaggans färger och en otrolig grön vegetation. När vi svänger upp i den sista bifloden blir vattnet klart och växterna speglas i vattnet vilket ger en ännu starkare djungelkänsla. Efter ytterligare en timme kommer vi fram till Camp Leakey som grundades 1971. Det hela började med att man tog hand om föräldralösa orangutangungar och gav dom ett hem så att de senare kunde återvända till djungeln. Nationalparken har under åren vuxit till en storlek av halva Skåne. När vi kommer upp till campen möts vi av ett par orangutanger som vet att det är utfodringsdags och promenerar med oss ett tag innan de tröttnar och tar lianvägen istället. I campen finns det halvvilda orangutanger som oftast är föräldralösa som vant sig vid människor och besöker campen regelbundet. Efter en timmes vandring kommer vi ut till utfodringsplatsen. Ett par orangutanger är redan på plats och väntar på bananmjölken som är favoriten tillsammans med bananerna. Mammorna med ungar och ynglingar förser sig snabbt med godsakerna och klättrar upp i träden, inte långt efter kommer den dominanta hannen och lägger beslag på resten, han grymtar till lite och får en extra portion bananmjölk. Orangutangerna håller sig i närheten en timme och vi får möjligheten att se en hel del av deras beteende. En orangutanghanne är ca 8 ggr starkare än en människa, en hona ca 6 ggr starkare. Detta demonstreras tydligt genom sitt sätt att klättra och svinga sig i träden. Efter en timme försvinner dom in i djungeln och vi gå nöjda tillbaka till Klotoken där det väntar förfriskningar med tilltugg i form av läckra friterade bananer. Klotoken stävar nerför floden och efter en timme kommer vi fram till en liten vik, där vi skall slå lägen för natten. Vi sitter och njuter av tystnaden som blandas med ropen från långnäsapor, gibbons, skrik från örnar och sikador som gnider sina bakben . Kvällsmåltiden besår av nudelsoppa med kyckling, strimlad biff på asiatiskt vis och ris. Till efterrätt blir det mango. Mörkret lägrar sig och djungelkonserten pågår för fullt. Våra guider förbereder sovrummet genom att hänga upp myggnätet och bäddar med tunna madrasser. Vi sitter kvar ett tag och umgås med besättningen, det blir en hel del intressanta diskussioner om livet, religionen och politiken. Månen har gått upp och sprider sitt vita ljus mellan träden. Vi går till sängs och somnar till ljudet av fisk som slår i vattenytan. Dagen efter besöker vi två utfodringsplatser till och får se två andra orangutanggrupper. Under flodfärden mellan utfodringsplatserna får Marianne syn på en konstig "stock" som ligger dels på flodbädden och dels i floden. Vi ber kapten vända klotoken på den smala floden och köra tillbaka, försiktigt närmar vi oss stocken och den ligger kvar. Snabbt tar vi fram kameror och börjar filma och fotografera innan den fyra meter långa krokodilen blixtsnabbt kastar sig i vattnet, vi sitter kvar och stirrar på vattenytan som förblir obruten. Alla är i extas, ingen har tidigare sett en så stor krokodil. Så fick vi äntligen sett en krokodil, som vi spanat efter sen Townsville. Flodturen lider mot sitt slut och vi blir avsläppta på Nabob. Tips! När vi lämnar Kumai får vi höra att andra bokat sin resa direkt genom skepparna på flodbåtarna och bara behövt betala 1000 sek.

Dagen efter kommer Blue Moon, Antares och Helen Kate in och ankrar, vi skildes åt för två månader sen på Lembata så det var ett roligt återseende. Det blev en hel del snack en bra bit in på natten. Dagen efter klarerar vi ut från Kumai och börjar segla mot Belitungs norra sida 260 Nm västerut. Vi har inte mycket vind i början men får ett åskväder över oss efter ett par timmar som ger vind så det räcker. Men som vanligt är åskvädren inte så långlivade och efter ett par timmar är det pentan som får jobba igen, hela vägen till Belitung. Att det skulle vara lite vind i dessa farvatten visste vi, men inte så här lite! Tur att dieseln bara kostar 5 kr/l. Vi angör Belitung på morgonen två dygn senare och ankrar bakom ett rev. Avslutningsfesten för Sail Indonesia började för två dagar sedan men det finns en hel del uppträden kvar att titta på. På Belitung finns nästa inga turister, men man jobbar hårt för att visa upp sin vackra ö. Det går inte att ta miste på vem som är seglare och folk hälsar oavbrutet. Vänligheten bland befolkningen är utöver vad vi tidigare upplevt, inte bara här utan i stort sett hela Indonesien. Man vill inte bara att vi spenderar våra pengar utan är nyfikna på vad vi tycker, om deras ö, om andra öar och om var vi kommer ifrån. Detta är också sista gången vi kommer att träffa många av seglarna som vi haft sällskap med sen Darwin. På en av öarna intill ankringen anordnas en grillafton till trots av ett regn som efter en stund ger sig och lämnar oss ifred. Det grillas, snackas om upplevelser och framtida planer. En del kommer att lägga upp båten på land i Malaysia och åka hem och jobba ett tag. Andra skall delta i Sail Malaysia och fira jul/nyår på Langkawi för att sen återvända till Australien eller Nya Zeeland, 60 av 120 båtar kommer från Australien/NZ. En del skall stanna i Thailändska och Malaysiska farvatten ett par år. Och sen har vi ett gäng som skall segla till Europa och USA eller hela vägen hem till Australien. Festligheten lider mot sitt slut och på avslutningskvällen bär Marianne den svenska fanan.

Dags att segla mot Singapore 340 Nm norrut, givetvis mycket lite vind igen så pentan får träda i tjänst igen. Den 19 oktober, efter 18 månader är vi åter på norra halvklotet. Ett häftigt åskväder står för välkomnandet och Neptun får sin Rom. Blir vi lika bra behandlade denna gången skall han få en till. Vi seglar 260 Nm och ankrar vid ön Mesenak, dagen efter tar vi en liten tur till och ankrar vid ön Palau Rempang. Nu har vi bara en liten dagsetapp kvar till Sebana Cove som ligger i Malaysia öster om Singapore. Vi väljer att inte gå in i Singapore dels för att vi varit där tidigare och dels för att priserna inte lockar oss, Sebana Cove och Malaysia är mycket billigare. Vi tar oss över det tätt trafikerade Singapore Strait som är betydligt mer trafikerat än Öresund! Det skiljer mindre än en sjömil mellan båtarna som gör 12-13 knop, såväl österut som västerut. I alla fall när vi försöker ta oss över, men med övningen från sundet går det galant.

Marinan ligger en bit uppför floden och här är det varmt! Det rinner floder igen, men här är vackert och fridfullt. Marinan ingår i en stor resort, swimming pool, golfbanor, vandringsleder och busservice in till byn. Vi blir kvar i två veckor och jobbar, badar och njuter av rökt norsk fjordlax för 30 sek på restaurangen.

En dagstur till Singapore skall det i alla fall bli, sist vi var här var Raffels Hotell stängt för renovering så vi fick aldrig vår Singapore Sling. Så nu fick vi sitta och smutta på vår Sling och kasta jordnötsskalen på golvet som i bästa kolonialstil. Det var den dyraste drink vi någonsin druckit men vi åt många jordnötter. Vi tar en tur genom Chinatown och fortsätter bort mot Raffels landing där vi också träffar på Lejonet som vaktar Lejonstaden/Singapore.

Det är den 6/11 och det börjar bli dags att segla norrut och vi tar farväl av våra seglarvänner som skall ligga kvar några veckor till innan Sail Malaysia startar. Nästa hamn som vi tänkt angöra är Port Dickson 190 Nm norrut i Malacka sundet. Vi är inte så bekymrade över pirater utan snarare alla fiskegarn och annat bråte som flyter runt med tidvattenströmmarna. Vi får tipset att hålla oss nära den östra delen på farleden för att undvika alla fiskeredskap. Vi hade tänkt gå hela sträckan på en gång men får avbryta då den svaga W-vinden vrider mot NW och tilltar vilket innebär att sjön i den nordgående strömmen blir helt hopplös att segla i. Vi går in bakom ön Pisang och ankrar för natten. På morgonen är det vindstilla och vi fortsätter norrut, på sena eftermiddagen tilltar vinden igen och med samma hopplösa strömsjö går vi in bakom Water Island och ankrar. Vi har nu bara 45 Nm kvar till Port Dickson, vilket vi avverkar nästa dag i bleke.

Vi stannar fyra dagar i PD och ser oss omkring i byn.

Planen var att åka ner till Melakka som skall vara en historiskt intressant stad, men av detta blir inget. Jag har dragits med en förkylning i tre veckor och Marianne har en som är på gång så vi stannar i marinan. Med en förkylning i 35 gradig värme har man inte ork att springa runt och vara kulturell. Vi seglar vidare på Port Klang som är Kuala Lumpurs hamn, och det går inte att ta miste på. Det ligger säkert hundra båtar på redden och containerterminalen är nog den största vi sett, flera sjömil lång. Vi går uppför floden och ankrar vid Yacht klubben, det är kappsegling på gång så vi får ingen plats vid bryggan. Floden som flyter ut här är den skitigaste vi sett, här flyter allt som flyter, t.o.m. möbler! Vi får ankra om två ggr p.g.a. alla plastpåsar som ligger på bottnen, dom går inte att få fäste i! Tredje gången går det bra, det hugger till ordentligt, jag blir misstänksam! Vi backar för fullt och rör oss inte en millimeter. Vi åker till en av KL's förorter för att proviantera på Carrefour här kan vi handla lite europeiska matvaror. Här passar vi också på att hälsa på mina arbetskollegor Rau och Teva. Senare på kvällen kommer Rau med familj trots ihållande regn ut till båten. En helt ny värld möter dom och det blir en mängd frågor om resan och livet ombord.

Vi stannade tre nätter i denna flytande soptipp och seglar sedan 170 Nm till ön Penang. Men innan dess skall ju ankaret upp, och det tog sin tid! Jag vinschade, Marianne backade och så höll vi på en timme innan ankaret kom till vattenytan. Ankaret hade lyckats få fatt i en gammal kätting med 10 cm långa länkar. Kättingen bands fast i båten så att ankaret kunde lossas. Vi har ingen vind så pentan får jobba hela vägen igen.

Klockan halv tre på natten tjuter motorn till, Marianne lägger snabbt motorn i friläge, jag vaknar och undrar vad som står på. Vi lutar oss ut och får sen en stor trål som fastnat i propellern. Vi har fullmåne och vindstilla, vattnet är klart vilket det i princip inte varit sen vi lämnade Bali. Förhållandena kan inte vara bättre, beväpnad med brödkniv och ficklampa dyker jag i och vi är snart fria från trålen. Det blir inte mer sovande den natten, efter en timme kommer ett mäktigt mörkt moln över oss och vi undrar vad som är på gång. Vi ser inga blixtar men svart är det. Med hjälp av radarn undviker vi de värsta regnen och efter två timmer ser vi solen gå upp. Vi fortsätter upp till Georgetown och får en plats i marinan, men bara för två nätter sen kommer kappseglarna och då skall vi ha lämnat marinan. Vi hinner beställa våra visa till Thailand, tvätta kläder och fylla på lite vatten innan vi går ut och ankrar utanför det kinesiska kvarteret som är byggd på pålar en bit ut i vattnet. Mer om Georgetown i nästa resebrev.

Lev väl och sköt om er

Kay & Marianne

Detta var brev 29

081130 Langkawi/Malaysia

 

Resebrev 30   Pulau Penang/Malaysia - Cochin/Indien 081113-090129

 

Hej igen. Ack vad tiden går fort!

Vi ligger för ankar utanför Georgetown och det lilla Kineskvarteret som är byggt på pålar en bit ut från stranden. En klan från Kina har som tradition att bygga husen på pålar i vatten. Fina små hus som har allt man behöver. Men när det är lågvatten sprider sig en obehaglig lukt mellan husen.

Penang var en av Englands utskeppningshamnar för kryddor och man ser koloniala byggnader blandat med kinesiska och indiska. Med andra ord en härlig blandning av kulturer. Georgetown är en påfallande ren stad, att gå ut och äta är inget problem. Här finns allt att få till en billig peng, vad sägs om en indisk buffé 15 sek eller en kinesisk lunch för 8 sek och det är riktigt välsmakande. Allt görs av färska råvaror och det märks. Vi passar på att göra ett besök på ett av museerna för att få en inblick i Georgetowns historia. Museet är litet men man har lyckats få med mycket historia om hur staden vuxit fram. Alltid lika slående hur olika kulturer/religioner lever tillsammans och skapar nya miljöer.

 

Vi har fått våra visa till Thailand och den 19/11 seglar vidare till Langkawi 60nm, sista anhalten i Malaysia. Langkawi är Malaysias taxfria zon och här kommer vi att bunkra upp med flytande varor så att vi klarar oss hem. Med facit i hand skulle vi ha bunkrat upp med mer matvaror, inte för priset utan för utbudet. Matutbudet i Malaysia är betydligt bättre än i Thailand. Framförallt konserver!

 

Innan vi ankrar upp utanför Kuah som är "centrum" tillbringar vi ett par dagar för ankar i en vik där det finns en insjö en liten bit bort. Det känns underbart att kunna ligga för ankar och bara njuta av stillheten och de så karakteristiska grönklädda kalkstensöarna. Men det går ju inte att lata sig för länge så vi seglar upp till Kuah och börja den sedvanliga rekognoseringen för att hitta alla butiker igen. Men vi har tur denna gång, vi får en karta av ett par seglarvänner, en vänlig seglare har en gång suttit och gjort en egen karta över byn med omnejd. Här finns alla butiker av intresse uppräknade så vi sparar en massa tid. På ett par dagar har vi bunkrat färdigt och fortsätter till en annan ankring utanför Telaga på västra sidan. Här ligger en del svenska båtar bl.a. Ewa o Leif på Malinda från Skälderviken, Lasse o Lisbeth på Hilda som vi träffade som hastigast i Bundaberg. Tillsammans med Lasse o Lisbeth gör vi en utflykt till en linbana som skall ta oss upp på toppen av Langkawi 700 möh. Här uppe får vi en fin utsikt över ön och Tarutao den sydligaste av Thailands öar.

 

Det är den 2/12 och vi klarerar ut från Malaysia, vi kommer att kunna dagsegla till Phuket och besöker en rad öar på vägen, Tarutao, Phetra där vi tillsammans med Gunnar o Ingvill från Helen Kate grillar på kvällen. Muk som kom att bli en av de finaste ankringarna på Thailands turen. Kristallklart vatten, en fin grotta som ledde oss in till en sal med strand mitt i ön. Vi gör ett litet stopp på norra delen av Ko Lanta och går iland för att äta lite Thaimat och blir inte besvikna.

 

Vi går vidare mot Phi Phi Don och lyckas få tag på en boj, här är nämligen mycket båtar och vill man inte ligga en sjömil från stranden och ankra på 25 meters djup är boj den enda lösningen. Helen Kate och Antares kommer in ett par timmar senare och vi går iland för att se oss omkring och få en matbit. Det som möter oss är rena svensklägret, här kan man ta dyk certifikat på skånska, äta mamma Scans köttbullar mm mm. Givetvis finns andra länder representerade med man hör svenska överallt. Nja, det var väl inte såhär vi hade föreställt oss det hela.

Att en Tsunami dragit fram för fyra år sedan gick inte att se. Detta gäller alla de platser vi besökt. På vissa platser har man satt upp fotografier över katastrofens omfattning. Man kan bara säga att återställningen är otrolig.

 

Vi når Phuket och Ao Chalong bay den 7/12 och klarerar in i Thailand. Man får ca 7-10 dagar på sig att klarera in från det att man lämnat Malaysia. Vi skall upp till Hua Hin och hälsa på släkt och vänner. Nabob lägger vi i Ao Po Mariana 20nm norrut. Att ta bussen visar sig vara bra, det tar nio timmar och Scaniabussarna är bekväma. Kostnad: 1100 sek två pers t/r. Under tiden som vi ligger i marinan passar vi på att fräscha upp Nabob igen. Dingen som börjat läcka vatten blir lappad och förstärkt. Utombordaren går inte att växla längre och får en genomgång, den blir som ny. Trådlöst Internet finns på många platser. Med en bra antenn och lite tur går det att hitta gratis nät.

Tillbaka till Ao Chalong bay för att proviantera och se oss omkring i Phuket town. Det finns inte så mycket turister i Phuket town och det är rätt skönt, man blir inte överfallen av försäljare överallt. Men taxikillarna undrar hela tiden vart du är på väg och om du vill ha taxi, hela tiden! Det är förövrigt lite turister jämfört med annars, 50% beläggning bara. Orsaken tror många är det världsekonomiska läget. Givetvis betyder det att vi som är här är eftertraktade. Vi passar på att beställa två nya par progressiva glasögon för 2000 sek paret, under häften av svenska priset.

 

Vi väntar besök och ankrar upp utanför Phuket Aquarium där också hotellet ligger. Alltid lika roligt att träffa döttrar, syster och barnbarn.Och vad barnbarnen växer när man inte träffat dom på ett tag. Besöket har givetvis efterlängtade godsaker med sig såsom Knäckebröd, Kalles Kaviar, Gammeldansk, Bilar, Ost mm, vilken fest! Det blir ett par härliga dagar vid poolen och stranden och vi passar på att utnyttja hotellets bekvämligheter. Julafton tillbringas vid poolen, inte fel!

 

Sen skall man ju fira sin 50 års dag och vi har tänkt oss att stranden utanför Akvariet skulle vara bra. Men när vi kommer dit har någon ställt upp ett stort partytält med bord och stolar och vi börjar bli oroliga att det hela skall gå om intet. Men här är inte en människa! Vad gör vi nu? Jag går in och frågar personalen på Akvariet om vi kan få låna bord och stolar, och se det gick alldeles utmärkt bara vi inte flyttade på dom. Vilken tur man kan ha, vännerna anländer och blir mäkta imponerade över arrangemanget. Alla kommer med ett gott humör. Jäntorna på Blue Marlin bjuder på en sångshow. Gratulationssången sjungs på norska, holländska och svenska. En lyckad 50 års fest att minnas.

 

Givetvis skall det ut och seglas lite med barnbarnen och föräldrarna. Vi seglar 6nm söderut till korallöarna för att få lite bad och snorkling. Här finns bojar utlagda (finns på många platser för att inte skada korallen) Det blir ett par avkopplande timmars snorkling i ett ganska klart vatten. Här finns en del fin korall och fisk som tyckte om att bli matade. Att hitta fina snorklingsvatten på nära håll är inte lätt, den starka tidvattenströmmen rör upp mycket sediment. Även att få se lite korallfisk skall man ha tur med, det finns inte många kvar.

 

Nyår närmar sig och vi har bokat bord på en Seafood restaurang. Det blir en härlig nyårsmiddag med många av havets läckerheter. Hotellgästerna åt sin nyårsmiddag på hotellet då detta ingick i resan. Efter ett par timmar sammanstrålade vi ingen i lägenheten och skålade in det nya året med Champagne. På väg tillbaka till hotellet får vi tillfället att släppa iväg en papperslykta. Vi önskar oss någonting innan vi släpper lyktan som försvinner bort med vinden.

 

Det är dags för gästerna att packa sig resväskor och resa hem till kalla Sverige igen. Avskedet blir inte så tungt denna gång, vi ses ju snart igen. Ofelia och Daniel stannar några dagar till och vi passar på att segla ner till ön Raycha. Här finns gott om dykbåtar som kommer från fastlandet men vi har turen på vår sida och får tag i en boj. Ja, man är då bortskämd med fina snorklingsplatser, här finns visserligen lite fisk och en del korall men inget som slår Rangiroa eller Lizzard Island. Vi dingar iland på kvällen och hittar en liten restaurang som serverar god mat igen.

Dagen där på seglar vi upp till Naj Harn bay och övernattar, sen blir det Patong Bay som skall besökas. Patong faller oss inte i smaken. Ofelia och Daniel har bokat hotell och ska vidare till Simillansöarna för att få lite ordentliga dykupplevelser. Vi tar farväl och seglar ner till Ao Chalong för att förbereda oss för resan till Indien. Det sista provianteras och sen är det dags att segla de 1400 nm till Cochin i Indien.

Resan går snabbt, vi lämnar den 13/1 och har frisk vind 8-13m/s vilket är mer än vad som är brukligt på denna sträcka. Vi seglar sträckan på 12 dagar och då har vi tillbringat ett dygn för ankar utanför Galles hamn på Sri Lanka. Farvattnen mellan Sri Lanka och Indien kan vara ganska blåsig och då med en kort hög sjö. Båtar som passerat här tidigare och till Maldiverna har haft 15-18 m/s och blöta resor. Det skall komma en lite lättnad i vinden och vi passar på att pausa i Galle. Hamnmyndigheterna hade inget att invända, men vi var tvungna att få ett godkännande av den Singalesiska marinen, man har ju ett inbördeskrig. Vi fick stanna över natten vilket var riktigt skönt.

Seglingen över Bay of Mannar blev en blöt och obekväm historia de första 10 timmarna, vinden låg runt 12 m/s. Men när dagen grydde lade sig vinden ytterligare och de sista 80 sjömilen till Indien sydspets blev riktigt bra segling. Väl bakom land lade sig sjön helt och vi fick en nattsegling på platt vatten. Det har inte hänt så ofta! Vi har nu 150 sjömil kvar till Cochin och vinden är svag, på dagen får vi lite sjöbris och på natten lite landbris. Det går att segla på brisarna men inte många timmar. På morgonen den 25/1 ankrar vi utanför Taj Malabar som är inklarerings ankring i Cochin, vi har kommit till Indien.

 

Nytt land nya människor, spännande!

 

Lev väl och sköt om er

Kay & Marianne

 

Detta var brev 30

090129 Cochin/Indien