Spanien-Kap Verde


Resebrev 8  La Coruna-Bayona 060812-060827


La Coruna en storstad med ca 250000 inv. och en stadspuls som slår det mesta. Vi behövde bara gå 300m för att komma upp i den gamla stadsdelen med sina smala gränder och massor med restauranger som serverade allt man kan tänka sig, Seafood, Tapas=en munsbit, Raciones=en halvfull tallrik, direkt översatt från lexikonet. Andra kvällen gick vi med besättningen från Ymer ut för fira ankomsten till Spanien, givetvis har vi glömt lexikonet i båten. Menyerna finns bara på spanska så det blev en del frågande innan vi fick in våra Raciones, att vi glömt lexikonet gjorde ingenting, med hjälpsamma bordsgrannar fick vi ett antal rätter som smakade helt underbart. Smaka på detta, små grillade paprikor i olivolja och salt, små vit/gråa musslor i marinad, stekta sardiner, grillad chorizo, räkor i vitlök och ett fantastisk gott bröd. Givetvis sköljdes detta ner med ett par kalla öl, ett klart lyckat restaurangbesök där vi knappt förstod hälften av menyn. Marinan i övrigt var godkänd men inte mer. Toalett och tvättinrättningarna fanns i ett par containrar och att komma in i tvättkön har sin lilla historia. Man ställer sin tvättpåse i en kö sen vet man att en maskin tar ca 60min och då är det ju rätt enkelt att räkna ut när det är ens tur om inte någon annan tycker att kösystem inte räknas utan helt enkelt går före i kön. När man sen protesterar och undrar vad dom håller på med bara säger förstår inte vad du säger maskinen var tom, det slutade med att vi fick passa maskinen så efter 40min var det dags att gå upp och vakta sin maskin. Då vi skulle tvätta dagen innan var polletterna slut och ingen hade nyckeln, den har chefen och han kommer först imorgon! Så kan det vara! Att vandra runt i stan var riktigt trevligt lätt att hitta, och allt som vi sökte fick vi tag på t.o.m. omvandlaren till datorn. Vi stannade i sex dagar dels för att vi trivdes och dels för att vi ville ha en bra prognos för att runda Cape Finistere. På fjärde dagen lade sig ett lågtryck i Biscaya som gav friska sydvästliga vindar så någon avfärd var inte att tänka på. Samma dag som vi kom in med en frisk-hård nordlig sjöbris hade ett par båtar försökt att gå ut för att runda Finistere, några vände för att sjön var för grov och en annan knäckte masten halvvägs ut, skepparn menade att det inte hade med förhållandena att göra utan en försvagning i masten någonstans, klart är i alla fall sjön var rätt grov.
Tredje dagen kom Bosse och Agneta in med sin Malö 50 Madam på väg till Medelhavet, det blev snabbt en ny bekantskap och ett par trevliga kvällar i varandras sittbrunnar. Bosse och Kay började regelbundet kolla upp prognoserna via Internet för att hitta en dag som såg lämplig ut för avfärd.
Vi bestämde också att vi skulle ha sällskap en bit på vägen vilket ju alltid är trevlig.
På lördagen den 19/8 lämnade vi La Coruna för att gå till Camarinas 50nm västerut, även om vinden sedan ett par dagar hade lugnat sig betydligt. I 3-5m/s märktes den nordvästliga dyningen tydligt, emellanåt såg vi bara halva masten på Madam mellan dyningarna, då ställer man sig frågan hur ser här ut i kuling eller storm. När vi väl rundat första udden (inte Finistere) och börjat gå in i Ria Camarinas lade sig också dyningen som annars inte var speciellt besvärande mer än att man får en uppfattning om att det är mycket vatten som är i rörelse. I Camarinas lade vi oss i den lilla marinan för att lätt kunna ta oss till byn. Att pumpa gummibåten för en dag var inte lönt, sen var hamnavgiften den billigaste sen vi lämnat Råå 15EUR. Camarinas en liten fiskehamn med musselodlingar alldeles invid, atmosfären i den lilla byn med uteserveringar där gammal som ung är ute och rör på sig är alltid trevligt. Vi stannar bara en natt och nästa dag har vi Muros som mål ytterligare 42nm söderut och här skall då Cape Finistere rundas. Det blir en lugn tur med motorgång då vinden tagit paus, efter fyra timmar kommer vi fram till Finistere i sällskap med delfiner som vi faktiskt ser om inte varje dag så iallafall varannan. Att se denna omskrivna klippa som nästan ser ut som Kullen men vänd åt söder, och alla skepp som förlist i dessa vatten ger en speciell känsla.
Nu har dyningen avtagit rejält och det där med att lands-hörn/uddar ger ett alldeles speciellt vatten kan vi bara instämma i. Havet tycker inte om att behöva bråka med något som sticker ut och stör.
Vidare ner till Murso inne i Ria Murso (Ria = Fjord) där vi släpper ankaret , eftersom sträckan inte var så lång hann vi med att gå en liten tur inne i byn som var lik Camarinas med smala trevliga gränder, och givetvis uteserveringar och en hel del folk som var ute och rörde på sig fast det var söndag kväll. På tolvslaget avfyrades ett jättelikt fyrverkeri från byn på andra sidan Rian. Att skicka upp raketer eller knallskott verkar vara ett populärt tidsfördriv här i Spanien. Jag tror aldrig att vi sett så mycket fyrverkerier under våra veckor här, dom slår t.o.m danskarna som ju passar på att fyra av så fort det ges tillfälle. Klockan åtta nästa dag går reveljen nästa hamn skall bli Bayona 46nm söderut, Bayona ligger i Ria Vigo ca 10nm sydväst om Vigo. Bayona är lite av en samlingspunkt då detta är sista hamnen innan man kommer till Portugal. På väg ut från Rian böjar vinden friska i från nordost och var stundtals uppe i 15m/s, med frånlansvind gick det undan, med bara klyvare for vi iväg söderut i 7kn tyvärr varade det inte mer än två timmar sen tog vinden siesta (lite tidigt tyckte vi), så det var bara att väcka Pentan igen. Ju längre söderut och längre bort från hörnet vi kommer desto mer stiger temperaturen i luften vilket är riktigt skönt, vi har saknat det goa sommarvärmen som vi bitvis hade uppe i Irland. Mer från Bayona kommer i nästa brev. Lev väl och sköt om er.

Hälsningar
Kay&Marianne

 

Resebrev 9  Bayona-Porto 060817-060909


Här kommer det lite försenade brevet
Bayona en medelstor stad sydväst om Vigo med en mycket trevlig atmosfär. Vi låg uppankrade strax utanför marinan i sju nätter, vi trivdes riktigt bra därav anledningen till att vi valde att stanna så många dagar. Bayona ligger inne i Ria Vigo men i en egen liten vik som är mycket bra skyddad mot de flesta vindriktningarna. Vi fick här också den första riktiga bekantskapen med den så omtalade dimman som kommer inrullandes från havet. På en kvart kan en varm och strålande dag förvandlas till en dag som blir riktigt fuktig och sval och med en sikt på bara 20-100m. Här träffade vi s/y Pluto från Kolding som vi träffade som hastigast i Dublin då vi var på väg ut och dom på väg in. Där ser man att alla vägar bär till Rom. s/y Pluto är på väg till Medelhavet för att tillbringa några år där.

Staden var som vanligt mycket trevlig, en stadskärna med smala gränder och mängder med uteserveringar. Det blev en hel del rundvandringar i och omkring stan. Givetvis kunde vi inte låta bli att besöka en restaurang som serverade Raciones och vi blev inte besvikna, återigen en måltid värd att minnas. Som brukligt var det gott om liv och rörelse långt in på kvällen vardag som helg, gammal som ung.
Fin, lugn och glad stämning.

Efter sju nätter var vi nöjda och fortsatte till Viana do Castelo i Portugal 35 sm söderut. Den första timmen blev det motorgång men sen kom den fina nordanvinden som på beställning och vi seglade ner med god fart. Som vanligt när man skall gå in i hamn så ökar vinden av någon konstig anledning, den sista timmen var vinden upp i kuling. Oftast beror vindökningarna här längs kusten på landformationen lite högre kust med fallvindar och/eller sjöbrisen som kan bli ganska kraftig på eftermiddagarna. I Viana tillbringades fyra nätter där två var på grund av dimman som låg kvar hela dagen. Efter en rundvandring i stan märktes det att vi kommit till ett nytt land, givetvis mötte  portugiser oss i hamnen när vi skulle klarera in, men det där med att komma in i en stad som har en annan atmosfär, nytt språk och ett annat sätt att leva är påtagligt. Om det sen beror på att man kommer in i ett nytt land via en hamn och inte med bil eller flyg har jag svårt att förklara men det är lite speciellt (positivt) att byta miljö från den ena dagen till den andra och försöka komma in i den. Rent allmänt kan sägas att tempot i Portugal (de städer vi varit i) är lite lägre och gemytligare. Att det sen tar lite längre tid att handla eller beställa lite mat på restaurangen med bara portugisisk text får man på köpet, men vem har brått. Vi vandrade upp till kyrkan Templo de Santa Luzia som ligger högt upp på den norra sidan av en dalgång till Rio Lima efter 600! trappsteg (och inte 300 som Janne&Stina skrev vem som nu räknat? lura ut oss på det viset!) (gå gärna in på deras hemsida windracing.com, vi seglar nästan i deras kölvatten det vi missat kanske dom har skrivit om) i 30 gradig värme belönades vi med en utsikt som slår det mesta, klart väder och en magnifik utsikt över Lima deltat och dess vackra sluttningar och sen givetvis den stora blåa atlanten. Nåväl nästa dag är det dax att segla vidare till Leixoes 37nm söderut och strax norr om Porto. Dimman låg kvar till 11-tiden innan vi kunde se pirarna och bege oss ut på öppet hav igen men efter en timma kom dimman inrullandes igen så det var bara att starta radarn och fortsätta i sakta mak för motor någon vind fanns inte. Efter sju timmar var det dax att hitta in till Leixoes hamn, i Pilot boken stod det att man skulle se upp med alla fiskebåtar som går ut på kvällen! och här kommer vi i en tjocka som är väl värd namnet för att försöka hitta en 10m hög vågbrytare, men med radar,GPS och sjökort visar sig så småningom vågbrytaren som en skugga på 100m avstånd. Väl inne i hamnen lättar dimman lite och vi kan urskilja marinan där vi skall in. Sen börjar den sedvanliga inklareringen som skall göras omedelbart, man hinner inte ta en kajstöt ens förrän Fiscalis står bredvid båten och pekar på kontoret. Det hela avlöper smidigt och dom är vänliga även om dom tycker om att visa sin myndighetsstatus. Det skulle visa sig att dimman kom att hålla oss kvar i sex dagar som tur var i en billig hamn med Porto som utflyktsmål. Porto består av som jag ser tre städer som vuxit samman, Leca, Matosinhos och Porto. När man tar bussen in till Porto märker man inte att man kommit in till Porto efter 45 minuter. Väl inne i Porto vandrar vi ner till den gamla stadskärnan och besökte givetvis portvinshusen som ligger längs med Rio Douro. Här fanns nog alla portviner representerade så det var bara att gå in och få en guidning i portvinets historia och makande som sedan avslutades med en liten provning. Så mycket kulturbeskådning blev det inte då det var 35 grader i skuggan så att vandra längs Portos gator var inte att tänka på. Porto ligger väldigt vackert på sluttningarna längs Rion. Som jag nämnde tidigare är det ett lugnare tempo så även i Porto. Ett undantag är kanske trafiken och bussturerna, tidtabellen verkar vara pressad! De dagar dimman drog sig ut till havs ett par sjömil och solen kom fram passa vi på att handtvätta lite kläder, men luftfuktigheten gjorde att den inte ville torka så det var bara att plocka fram den ännu ej kasserade värmefläkten och göra förpiken till torkrum. Elen ingick i hamnavgiften som var 135 SEK/natt. Efter ett par dagar kom s/y Pluto in tillsammans med s/y Nordstjernen från Faxe Ladeplads som oxå skall över till Karibien. Vi slog oss samman och åkte in till Porto för att ta tåget till Regua som ligger 75 km upp längs Rio Douro, för att titta på portvinsodlingarna. Det tog det gamla dieseltåget två timmar att ringla sig upp till Regua. Det tog en timme innan vi var ute ur all bebyggelse och den fina floddalen uppenbarade sig med alla terassodlingar. Det blev en fin sista timme med en underbar utsikt. Väl framme var ju tanken att vi skulle komma in på en vingård och vara med om lite vindruvsskörd, med det var lättare sagt än gjort givetvis. Det fanns nämligen ingen vingård med odlingar på rimligt gångavstånd, så vi fick nöja oss med att besöka ett par vinhus med tillhörande provsmakning, inte fel det heller. Tilläggas bör att varenda hus som kunde få plats med en vinstock hade en eller flera så lite druvor fick iallafall se. Efter ett restaurangbesök var det dax att ta tåget ner till Porto igen. Denna gång fick vi se Regua i de sista solstrålarna och återigen en magnifik utsikt innan skymningen lade sig över Rio Douro. På tåget fick vi sällskap av ett par portugisiska familjer som oxå varit på portvinsprovning (ett antal), stämningen var hög likaså skratten. Konstigt att man förstår varandra bra med lite portvin i kroppen, vadå språkresa åk på en portvinsresa vetja. Kvällen blev sen, men på morgonens skepparmöte var alla på plats så även dimman. Vi sköt upp avfärden till 10:00 men dimman låg envist kvar så även 12:00, så avfärden avblåstes. Istället planerade vi för en grillkväll uppe på kajen. Några bord och stolar fanns inte, tjejerna gick runt och frågade om det inte gick att låna av någon segelklubb, men icke det var privat egendom som inte kunde lånas ut. Det hela slutade med att vi tog fram våra egna dynor och ordnade till vår egen lilla grillplats som blev helt godkänd. Vi fick t.o.m. besök av säkerhetsvakten som undrade vad vi höll på med men fick lov att sitta kvar, undra om det var första gång som någon grillat i denna hamn? Det var ett antal som tittade undrandes, nej det måste ha berott att dimman låg tät i hamnen (inte vår grillrök) Det var första gången som någon av oss grillat i kompakt dimma, även det går! Mot alla odds nästa morgon var dimman som bortblåst! det var ingen som riktigt trodde på det, vi spanade ut över havet men det ända vi såg var lite dis på horisonten. Klart skepp och ut ur hamnen mot Figurera da Foz. Dagen blev fin men givetvis ingen vind. Figurera blev bara en övernattningshamn, nästa morgon fortsatte vi mot Nazaré eller Penich. Vi valde att gå in till Nazaré på eftermiddagen, Pluto och Nordstjernen fortsatte till Penich. Nordstjernen hade flyg att passa i Lissabon så dom ville komma så långt som möjligt, vi hade ju inte den tidspressen så vi tog det lite lugnare.
Ett par dagar i Nazaré kommer i nästa brev

Lissabon 2006 09 17
Lev väl och sköt om er
Hälsningar
Kay&Marianne

 

Resebrev 10  Nazaré-Porto Santo 060911-060930

Nazaré en vackert belägen stad där den gamla delen ligger uppe på en 200m hög klippa och den nya nere i dalen. Den nya delen kunde börja byggas enligt vad som stod skrivet efter det att havet dragit sig tillbaka eller kanske rättare sagt en landhöjning skett, när i tid detta skulle ha skett fick jag ingen klarhet i. Fem nätter stannade vi i denna lilla trevliga stad, marinan låg lite avsides men så fick man sin 45 min promenad in till stan vilket är rätt bra. Nazaré är en turistinriktad stad mycket krimskrams att försälja och då är ju givetvis priserna därefter. Men stekta sardiner skulle vi prova! men ack varför rensar man inte dom på inälvorna. De ger ju en sån besk smak! Nej det var inte vad vi hoppats på. Efter ett par dagar med sydliga vindar var det dax att fortsätta till Lissabon eller Cascais som ligger strax utanför. Kommer inte vinden från fel håll så är det andra läget att det inte finns någon vind så motorn fick ta oss nedåt igen. Förvånansvärt mycket motorgång har det blivit, den omtalade nordanbrisen som oftast blåser utanför Portugal har vi inte märkt mycket av. Cascais är kan man säga en förort till Lissabon belägen i en bukt utanför Rio Tejo´s utlopp. Att gå in i marinan var inte att tänka på 350sek/natt men det finns en fin ankar plats strax utanför hamnen med första parkett över stan. Lätt att ta dingen in till stranden och sen strosa omkring och känna på atmosfären i en annan turiststad. Efter fyra dagar för ankare var det dax att flytta in till Lissabon. Vinden skulle vrida till frisk sydvästlig och då duger inte Cascais att ankra i. Väl inne i Lissabon 7nm upp i floden träffade vi Nordstjerne igen som vi visste låg här. Birgitte var hemma i Danmark på visit. Av Erik fick vi en snabb guidad tur som lokaliserat det viktigaste affärerna. Lissabon är den sista hamnen på på "fast" Europeisk mark innan vi seglar över till Porto Santo och Madeira så det blev en hel del pysslande med mat och båt för att förbereda oss för de 512 sjömilen. Givetvis hann vi med ett par turer inne i stan men tyvärr Lissabon var svår att få grepp om, det mysiga och trevliga fanns inte här. Stort, oftast pampigt men ingen mysfaktor tyvärr. I marinan låg vi tillsammans med sex andra skandinaver. Robert med sin Nauticat som var på väg till Medelhavet, två danska, tre svenska, en norsk och en finsk. Det visade sig senare att vi blev fem båtar som slog följe över till Porto Santo. Sven på Second life arrangerade en kväll en liten färd ut till Expo utställningen (som var för ett par år sedan) där skulle det vara landskamp i fyrverkeri och det var USA som stod på tur. Maken till fyrverkeri har vi aldrig skådat. I 15 minuter skickades det upp fyrverkeripjäser inte en och en utan 10-30 åt gången och allt då givetvis i takt till musik, undra hur många ton som gick upp i rök? men vackert var det! Dax att börja kolla väder prognoserna inför överfarten. Lågtrycket Gordon hade i dagarna dragit förbi Azorerna och fortsatt mot Finnistere, ett antal hamnar hade stängts på den Spanska och Portugisiska kusten inte så mycket för vinden för den var rätt beskedlig utan de dyningar som uppstår efter ett kraftigt lågtryck. I Gordon kölvatten kom Helene som också hade kurs mot Azorerna men dess bana var osäker eftersom Gordon hade avvikit från tänkt bana. Men Helene gick i upplösning på väg mot Irland/England och ställde inte till någonting. Vi skulle hålla en sydvästlig kurs mot Porto Santo prognoserna visade svaga till måttliga vindar från nordväst perfekt halvvind ner! Men i Helenes kölvatten uppstod ett antal svaga kallfronter som vi skulle passera men i ingen prognos framkom detta. Första dygnet blev en fin segling sen försvann vinden. På med motorn i ett dygn, sen kom den första kallfronten segling igen bra fart tills fronten passerat sen kommer det klassiska vindvridet efter en front det var bara att skota hem seglen och segla dikt bidevind i svag vind, samma gällde med den andra fronten. Sista natten vred vinden i nordväst och vi kunde segla för halvvind ner till Porto Santo. Under hela överfarten hade vi radiokontakt mellan alla båtar vilket var uppskattat av alla.
Jag tog varje kväll kontakt med Helge i Danmark via kortvågsradion för att få lite väder information.
(Helge sköter tillsammans med ett par radioamatörer det skandinaviska radionätet där alla seglare med kortvågsradio kan rapportera in) Varje kväll delade jag med mig av den information jag fått. Nätterna måste det skrivas några rader om, denna fantastiska natthimmel som man hört talas om så många ggr. Här kan man snacka om widescreen-tv. På nattvakten är det bara att lägga sig tillrätta och titta rätt upp på alla miljontals stjärnor och planeter, detta är första ggr på vår färd som natthimmeln är tillräcklig mörk för att dela med sig av sin fantastiska föreställning. Alla båtar fiskade under överfarten och alla utom vi fick fisk! Allt från Guldmakrill till Tonfisk drogs upp och spisades med välbehag enligt radiorapporterna. Ja ja vår tur kommer!
Vi angjorde Porto Santo i soluppgången som var en magnifik syn, att efter 92 timmars segling se en vulkanö växa fram ur gryningen och färgas röd av morgonsolen är en syn som inte kommer att glömmas. Brev 11 kommer inom kort

Sköt om er
Kay&Marianne
061018
Isla Graciosa/Lanzarote

 

Resebrev 11  Porto Santo- Moro Jable Fuerteventura 060930-061029


Porto Santo en vulkanö 30nm no om Madeira med sparsam grönska där de flesta träden växter uppe på vulkansluttningarna där det faller lite regn och finns tillräcklig hög luftfuktighet. Sluttningarna var ofta inhöljda i moln. Den lilla byn Vila Baleira 30min gångväg från hamnen var som vanligt välskött och välförsedd med allt som behövs och att man kommit till en ö märktes direkt på priserna. På det lilla torget mitt i byn fanns gott om uteserveringar i lummig grönska. På torget fanns även ett trådlöst Internet som var öppet för allmänheten så det var inga problem att skicka mail el. ringa vilket också utnyttjades flitigt av såväl turister som lokalbefolkning. Bra sätt att locka folk det det lilla torget som alltid var välbesökt.
En busstur är det enklaste sättet att upptäcka ön på, allt från karga klipputsprång till lummig trädgårdsgrönska och utsikt över det turkosa atlanten. Flygplatsen som ligger mitt på ön och som en gång även var landningsbana för Madeira innan den spektakulära banan byggdes. Det finns även en frekvent båtförbindelse med Madeira. I fyra dagar stannade vi på denna lilla ö för att sedan fortsätta mot Madeira 30nm söderut och det var på denna tur vi fångade vår första fisk. En Guldmakrill på drygt 2kg eller Dholpin som den också kallas. Första hamn blev Quinta Da Lorde och jag tänker inte berätta något om denna hamn för det är inte värt besväret. Men Guldmakrillen skulle ju anrättas och receptet blev folieinbakad med salt och smör som sedan grillades. Kort sagt bättre fisk går inte att få, en delikatess med stort D. Man kan bara se fram emot framtida måltider som kommer att vänta på oss. Nästa dag fortsatte vi mot Funchal enligt våra danska vänner skulle det finnas plats i hamnen, men det tyckte inte hamnkaptenen så det var bara för oss och Nordstjerne att vända i hamninloppet och ta sikte på Calheta 15nm västerut.Det visade sig vara väl värt besväret, som vanligt allting nytt men det fungerade i motsats till QDL. Givetvis var allting tillrättalagt för såväl båt och charterturister att det sedan spelades musik från uteserveringarna till långt ut på småtimmarna gick att stå ut med, det fins ju öronproppar. Om våra dagar på Madeira finns mycket att berätta men jag kommer att försöka fatta mig kort. Vi hyrde en bil i tre dagar för att få se så mycket som möjligt av denna fantastiska ö, nu förstår man varför alla som varit här är så lyriska efter sitt besök. En naturupplevelse som är svår att beskriva med ord. Vin och banan odlingar som klättrar sig längs ravinbranterna, frodiga områden lik regnskog på en del av ön och ren öken på en annan, träd så stora att tre man krävs för att omfamna dom. Och alla dessa vägar som finns! vilket arbete! Och sen dessa Levader (vattenkanaler) som leder ner vatten från nordsida till den behövliga sydsida. Alla dessa (mer än 100 och ofta flera km långa) levader uthuggna i ravinbranterna är imponerande att se, måttet på en kanal är ca. en halvmeter bred och en meter djup . De flesta levadorna är byggda av slavar som man hämtade från Afrika men som man skall ha behandlat mycket väl. Sen alla dessa blommor som växer vilt överallt, även om vi var här lite sent på året fanns en hel del fortfarande i blomning, man kan bara ana hur här ser ut på våren. Som avslutning hoppas man bara att ön inte byggs sönder! Sen bär det av mot Canarieöarna 270nm mot sydost och första ön skulle bli Isla Graciosa den nordligaste och minsta av dem alla. Överseglingen blev lugn, vindar mellan 2-7m/s från ost sydost och vridande nordost det sista dygnet så det blev en hel del bidevindsegling med motorn på för att kunna hålla farten uppe. På morgonen med 2 timmar kvar fick vi vår andra Guldmakrill även den på drygt 2kg, denna gång blev det smörstekta filer med en skvätt grädde på slutet, ja det var inte fel det heller! Här låg vi faktiskt i hamnen fast att det skulle gått bra att ankra men med en hamnavgift på 40SEK! var det lätt att välja hamnen även om det inte fanns el och vatten på bryggorna. Graciosa! här ha tiden stått stilla. Det var som att komma in i en liten mexikansk by, asfalt fanns inte, överallt bara sand som kommit hit med vinden från Sahara under alla miljoner år. Enligt Landroverchauffören kan man ibland inte se Lanzarote (1km bort) när sanden kommer flygande från Sahara. Här går allt väldigt lugnt tillväga, här säljs nog inga magsårsmediciner. Det var inte svårt att komma in i samma tempo! Bada, snorkla, sola, handla, äta, vandra, bada ja så gick dessa sex dagar. Vidare mot nästa ö Lanzarote och hamnen Rubicon på sydspetsen. En stor nybyggd marina och även den med mycket turistinslag. Bra ordning, bra toaletter, bra vatten egentillverkat av en avsaltningsutrustning intill hamnen o el. till ett pris av 18EU/dygn skapligt. Givetvis hyrde vi bil här också, Lanzarote har många vulkaner de flesta gamla men för 300 år sedan var här ett utbrott som varade i sex år och byggde på Lanzarote med flera kvadratkilometer. Spåren efter utbrottet syns tydligt, den sydvästra delen ser ut som ett riktigt lavalandskap. Där lavan mötte havet finns branta stup som atlanten försöker bryta ner igen. På vissa platser har havet grävt långa tunnlar in i lavan där det i slutet på tunneln står kaskader med vatten rakt upp i luften. Atlantdyningen är rätt mäktig när man ser den vräka sig mot land. Någon större vulkanaktivitet såg vi inte till förutom på en restaurang som man byggt på en av topparna och grillen bestod av just en hetlufts tunnel/skorsten som man sonika lagt galler på och grillade kycklingar. Med den lilla nederbörd som faller försöker man odla på de terassliknande odlingarna, vin, kaktus där man skördar en lus som ger den röda färg som används till smink och gardets uniformer bl.a. Efter fem dagar var det dags att fortsätta igen ner mot Fuereventura givetvis i lätta sydliga vindar igen så den första etappen blev bara 32nm. Att ankra i dyningen även om vi var på ostsidan var inte att tänka på så det blev en hamn igen Castillo, vidare nästa morgon mot Morro Jable 35nm ner på sydspetsen och återigen ingen vind 1-3m/s. Alla var lika frustrerade över att vindarna var svaga och sydliga nu hoppas vi bara att turen över till Grand Canaria och då Puerto Rico 75nm bort skall kunna seglas. Mer om det i brev 12.

Sköt om er
Kay&Marianne
061029
Isla Graciosa

 

Resebrev 12  Pasito Blanco/Grand C. - Mindelo/Sao Vicent Cape Verde 060930-061130

Att segla till Grand Canaria gick inte, de 75 nm fick gås för motor igen! Tanken var att kunna komma in i Puerto Ricos marina men det gick inte. Det var fullt så det fick bli Pasito Blanco som ligger mellan Maspalomas och Puerto Rico. En Privat marina som låg lite avsides men med en mysig miljö, låga villor med en trevlig grönska i hamnen. Skulle man till Aguinneguin eller Puerto Rico fick det bli buss som gick varje halvtimme. Vi började med att hyra bil igen och körde upp till Las Palmas för att påbörja bunkring och reservdelshandling, och se! På vägen till Las Palmas körde man förbi ett IKEA. Givetvis blev det ett besök i svenskavdelningen. Kaviar, Knäckebröd, Sill, Godis mm inhandlades, inga mängder men tillräckligt för att fylla upp Sverigeförrådet. Dagarna gick snabbt allt som skulle uträttas tog sin lilla tid. Båten gicks igenom reservdelar som ev. oljefilter, bränslefilter kan låta banala ting men det finns de som inte fått tag i dessa saker utanför Europa utan t.o.m beställas från Sverige och det brukar ju ta sin lilla tid, så en del förbrukningsmaterial bunkrades. Hundra liter dricksvatten i dunkar förutom de 170 som finns i tanken men som då inte dricks i första hand. Vi fick förmånen att vara med på en dansk julefrokost (jul-lunch) i Aguinneguin som arrangerades av en dansk kro och som alltid samlar en hel del seglare, perfekt tillfälle att få lite mer tips om proviantering o dyl. Vattenlinjen klättrade upp någon centimeter och avfärden mot Cape Verde öarna och där Sao Vicent med staden Mindelo som mål närmade sig. De 833nm skulle ta ca 7 dygn att segla och väderprognosen sa nordostliga vindar 8-13 m/s mer eller mindre hela tiden. Kanon! På natten andra dagen kom vi in i ett jag vet inte vad man kallar det, men tänk er att man är omgiven av åskväder i princip hela tiden hela natten. Man ser bara blixtarna men hör inte några knallar. Ett åskväder som låg i väster blixtrade i över en timme!! och det var inte en blixt då och då utan oavbrutet minst en i sek i en timme, satt bara och fascinerades av skådespelet. När morgonen randades rådde stiltje, motor på för att ladda lite batterier som ändå skulle göras. Lite senare på förmiddagen kom vinden men inte från no utan från syd! Det visade sig senare att det bildats ett mycket litet lågtryck. Det finns ett metrologiskt utryck för dessa lokala vädersystem som jag inte minns. Alltså befann vi oss i ett eget litet vädersystem som det skulle ta hela dagen att passera. Alla vindrosens riktningar presenterades för oss och sen slutade det hela med stiltje så det blev motorgång hela natten innan nordostan började blåsa igen med sina 5-10m/s. Det blev både genaker och spinnaker segling dessa dagar. Givetvis fiskade vi hela tiden men någon fisk blev det inte. Dagarna går snabbt och på den sjunde morgonen lösgjorde sig Sao Vicent ur Hazen (en dimma/dis som nästan alltid ligger här nere, man har ca 2-3nm sikt den skall innehålla sand från Afrikas öknar vilket gör den gulaktig) Mindelo är en liten stad med helt andra kulturer och människor än vad vi tidigare upplevt på vår seglig, en liten bit av Afrika som influerats av västerlandet. Ett helt nytt samhälle och miljö att bekanta sig med, tyvärr har man ju då också läst att det finns ungdomsgäng som man skall se upp med. Vi åker in och klarerar in tillsammans med Lela, Nordstjernen och Margarita. Det första som händer är att ett par sandaler stjäls från dingen (gummibåt) fast att en av besättningarna är kvar och vaktar, skall man nu behöva vara orolig för båt och tillhörigheter tänker man. Men oron var obefogad under hela tiden här kände vi oss säkra. På stranden fanns dingyboys som tog hand om och "vaktade" den under tiden man var i stan eller krogen. Dingyboys hjälper gärna till med att visa stan eller frakta hem provianten mot en liten ersättning, sätten att livnära sig på är många. Betalningen gjordes upp sista dagen och alla var nöjda. Det som slår en först är nog att det är en stor skillnad på inkomstklasserna här finns hela skalan väldigt synligt representerad. Att beskriva staden är inte det lättaste en brokig blandning av fina kolonialbyggnader, nybyggda flerfamiljshus, skjul med korrugerad plåt, kraftigt slitna byggnader, nya resorts med swimmingpool, öppna torg där det knappt fanns någon människa (för varmt), fiskmarknader, frukt/grönsaksmarknad, kort sagt här fanns det mesta. Lite lokal musik skulle vi ju givetvis ut och lyssna på, ner i dingen och mot stranden då det helt plötsligt blir helt mörkt/svart, strömavbrott. Givetvis hade vi ficklampor med oss men att gå upp i en stad som man inte känner till när det är strömavbrott var inte tilltalande, musiken fick vänta. På en liten ö-tur åkte Marianne med delar av de andra besättningarna en av dagarna, Sao Vicent är torr och sandig liksom många av de andra öarna. Tidigare har det vuxit mycket träd på öarna men skövlingen har förstört den naturliga mångfalden. Själv satt jag på fördäck och lagade segel. En tur till den västligaste ön Santo Antao, där det fortfarande finns en hel del grönska kvar på den västra sidan skulle hinnas med. En skumpig tur med 9 personer i en minibuss blev en positiv upplevelse. Ön påminner i många avseenden faktiskt om Madeira. Inte så lummig men det var praktfulla gröna raviner med grönskande vulkankratrar som mötte oss då vi körde över bergskammen på ön. Vidare ner mot kusten och fram till en liten fiskeby där vi hade turen att se fiskarna komma in med sina små båtar. Att se dom komma insurfandes på bränningarna var minst sagt hårresande men utan problem. Väl inne i den lilla hamnen hjälpte alla till med att dra upp båtarna på land där man genast började med att dela upp fisken mellan besättningen och den del som skulle gå till fiskmarknaden. Allt vägdes mycket noga under livliga diskussioner. Dagen började ta slut och det var dax att åka tillbaka till färjan som fraktade allt som behövs mellan öarna. När man tittade upp på livflottarna undrade man när kontrollerades dom sist? På hemvägen blåste det rejält och färjan rullade betänkligt vilket ett antal av passagerarna också tyckte och hängde över relingen, men efter en timme var vi åter i Mindelo, torra. Marianne var ombord och förberedde mat för Atlantturen. Ja dagen med stort A närmar sig, den 30 november är Nabob lastad med mat, vatten och diesel och vi ger oss av på den 2100nm (3889km)långa färden över Atlanten där Charlotteville på Tobago är målet.

20061215

Mer om Atlanten i brev 13

Sköt om er

Kay&Marianne