Söderhavet

 

Resebrev 19   Galapagos-Nuku Hiva Marquesas 070520-070630

Hej igen

Skrivkrampen har varit än svårare denna gång.

Men nu kör vi:

2900 sjömil vatten ligger framför oss och 23-25 dagar bort ligger Marquesasöarna 9 grader söder om ekvatorn. Vi lämnar Villamill i bleke. Det blir ett dygn med motorgång innan vi får lite vind och kan börja segla sydväst för att hitta passadvinden. Vi är inte ensamma de första dygnen. Fiskebåtar finns det gott om och deras långrev som oftast inte är uppmärkta skall man se upp med, givetvis lyckades vi fastna i ett mitt i natten. Som tur var fastnade det framme i fören på vaterstaget och var lätt att haka av igen. Under överseglingen träffar vi på trålare/fiskare vid sex tillfällen och håller även på att kollidera med en då vi väjer styrbord och han babord kunde blivit en Andrea Doria repris (han fiskade inte!) Fiskarna skall man se upp med det är sällan eller aldrig att dom svarar på VHF-radion. Och även om man lyser på segel med allt man har så gäller det att vara beredd på att flytta sig. Det gäller bara att veta vilket håll även om man har rätt till väg, om dom inte fiskar dvs vilket inte är så lätt att avgöra.

Överseglingen bjöd annars på rätt så varierande väder och sjöförhållanden. Vinden var som mest upp i 15m/s i kortare perioder och i huvudsak från sydost och som sen gick över i ost ju längre västerut vi kom. Sjön var periodvis rätt så besvärlig, dyningen ändrade riktning ett antal gånger och under de ca 12 timmar ändringen varade var sjön riktigt tråkig, det var riktigt jobbigt att göra saker ombord. Det är inte bara passadvinden som härskar här ute, det finns en hel del lokala vädersystem som växer upp och trycker undan passadvinden så det blir lite nya vindar från ett annat håll dock alltid med ostlig ingrediens. Sen har vi Squalls "små" lokala regn skurar som vräker ur sig mängder med vatten tillsammans med en hel del vind runt 15m/s. Dessa håller på i 15-30 minuter sen är det över. Den sista veckan bjöd på lätta vindar. Kort kan man säga att Stilla Havet inte är lugnare än Atlanten, jag skulle kunna kopiera in Atlantens dygns rytm. Stilla Havet är inte Stilla! här är ett sammelsurium av dyning från de flesta väderstrecken! Nock om väder och hav.

Dagarna går fortare än man anar, det finns hela tiden att göra med risk för upprepning så är det ju vila, mat, segla som det hela handlar om.

Låt oss börja:

20:00  Marianne går till kojs

00:00 Kay går till kojs

04:00 Marianne går till kojs

06:00 Kay går till kojs

08:30 Frukost

Fiska, förbereda lunchen, baka bröd, kolla över båten, segla, skriva mail, kolla väderprognoser, ta ett extra sovpass om man missat lite sömn under natten, föra loggboken, mm.mm.

13:00 Lunch Läsa, segla, vila, förbereda middagen

18:00 middagen

Sista snacket innan Marianne går till kojs 20:00

Att tillaga den fångade fisken är ju givetvis alltid spännande. Vi fångad fyra Guldmakrillar och alla fick sin egen lilla tillagning. Foliebakad i ugnen naturell med salt och peppar, fisksoppa med morötter lök och potatis, kokt med dillsås, kokt i Tom Ka en (Thailändsk soppa) fyra fantastiska middagar!

Det ända orosmolnet på dessa 26 dygn vara att det började komma lite oljud från rodret. Med rådande sjö bestämde vi oss för att slå av på farten tills jag kunde dyka ner och kontroller vad som orsakade klonk ljudet. Båten är ju som en gitarr låda vissa typer av ljud förstärks mer än andra. När man sitter så många timmar ombord så lägger man många ljud på minnet (jag gör) kommer det sen en förändring så är det oftast något som inte stämmer.

Det dröjde fem dygn innan havet lugnat sig så att jag med livlina och Nabob i drivankare kunde dyka ner och konstatera att det lät värre än det var. Spelet/glapp i de nedre gångjärnet hade ökat en aning och förorsakat klonket. Genom att lyfta hjärtstocken inifrån så kunde jag avlasta det undre gångjärnet så att det övre fick ta över en större del av belastningen. Klonkfria seglade vi vidare mot målet. En grundligare undersökning på Nuku Hiva visade på samma sak en ökning av slitage och min bedömning var reparation kan vänta till Tahiti, det finns för övrigt ingen möjlighet att ta upp en båt i hela Marquesas. Skulle det varit akut fanns en möjlighet att torrsätta båten vid lågvatten (vid spring) eller göra hela operationen i vattnet vilket jag smidde en plan för under överfarten men den skall jag inte trötta er med. Avslutningsvis vill vi bara tillägga att ha sällskap med en annan båt tex. S/Y Eos kan varmt rekommenderas. De fem dygnen som det dröjde innan vi kunde konstatera omfattningen var ganska nervpirrande, man så sig redan sitta och handstyra med nödrodret de kvarvarande 1200 sjömilen. Tack! Ann-Marie och Micke för det stöd vi fick. En för alla, alla för en.

Äntligen framme

Vi beslöt att gå till Nuku Hiva och då byn Taiohae där det skulle finnas det bästa möjligheterna till reparation. Vi passerar Ua-Huka på natten tillsammans med två squalls och kan i soluppgången se Nuku Hivas gröna bergssluttningar, vilken syn efter 26 dygn till havs. Vi seglar in i viken och släpper ankaret tar fram två glas whisky sätter oss i sittbrunnen och bara titta oss omkring på den vackra naturen och ger varandra en lång kram för en lyckad och väl genomförd översegling 3071 sjömil. Det traditionella doppet bjöd på ett varmt men svalkande bad. Sidorna (friborden) på Nabob var beväxta från vattenlinje och 30cm upp så det blev att skura i två dagar innan allt var borta. Badplattformen såg ut som vilken villa gräsmatta som helst fast grönare. Jag väntade med att ta botten i förhoppning att det skulle finnas långhalssugna fiskar men fick tills slut ta bort dom själv.

En ny kultur ett nytt folk

Det känns att man kommit till en annan del av världen mer påtagligt än tidigare. Givetvis finns de flesta moderniteterna här som överallt annars i ett modernt samhälle men det är människorna, byn, naturen som sätter prägeln. Vänligheten, tillmötesgåendet, lugnet och musiken var det som man direkt tog till sig. Här var det ingen som stressade inte ens bilarna körde fort. Lugnt och harmoniskt det var det som gällde. Inklareringen var den enklaste på hela resan ett papper att fylla i och 10 minuter senare var allt klart. I byn finns det mesta man behöver post, bank, sjukhus, tre affärer, järnhandel, bagare, och ett par restauranger till 2500 ö-invånare. Men det var att vänja sig vid svenska/europeiska priser igen läsk, öl och sprit var inte att tänka på, en flaska gin för 400:- en coca-cola 1.5l 40:-.

Ibland kan man undra hur lokal befolkningen kan betala dessa priser? Men här finns kanske subventioner som på många andra platser.

Givetvis hyr vi en bil och utforskar ön, vi besöker ett antal byar och ett antal platser där man utförde rituella ceremonier som tex. människooffring och även kannibalism men det var ju några hundra år sedan. På vägen runt ön träffar vi regelbundet på tickas = sten statyer ofta med en man och kvinna avbildade tittandes med stora ögon tittandes upp mot "gudarna".

Nuku Hiva är en ganska grön ö. På norra delen regnar det ofta och uppe på en hög platå finns en ranch där man bedriver boskapsskötsel. Lite märkligt att helt plötsligt komma ut på en platå med en massa boskap när man har färdats genom dalar bland banan- papaya- avokadoträd och skog även barrskog. Det är nästa samma blandning på vegetationen som många atlantöar som tex. Madeira eller Sao Anton i Cape Verde.

På vägen hem skall vi passera en flod, det ihållande regnet i bergen har höjt vattenståndet och vi parkerar bilen en bit ifrån för att sen hur lokal befolkningen tar sig över, vissa vänder och vissa kör helt enkelt över den vatten dolda vägen. Vi passar på att äta våra mackor och efter att ha sett ett antal bilar köra över gör vi det samma utan problem. Det är en 4-hjulsdriven pickup vi har annars hade det inte gått. För övrigt är nästa alla bilar här av jeep typ.

Vi firar midsommar på restaurang tillsammans med Micke o Ann-Marie men innan dess bjuder vi på en lax macka med de sedvanliga nubbarna för att få lite midsommarkänsla i den tropiska värmen.

Midsommarkvällen tillbringas på Restaurang Kovio. Den goda maten intas till Ukulele musik.

Sång och spelglädje står högt i tak och Marianne passar på att spela med på en lånad Ukulele mycket exotiskt och mycket trevligt.

Dagarna börja närma sig avfärd igen, tyvärr han vi bara besöka Nuku Hiva men vi är mycket nöjda ändå.

Vi gör ett kort besök i en annan vik som heter Daniels Bay och har planer på att vandra upp till ett 350m högt vattenfall. Men vindrapporten visar att det kommer att bli svaga vindar till Tuamotu så vi beslutar att segla tillbaka till Taiohae för att bunkra och klarera ut. Vi väntar besök på Rangiroa och vill inte komma för sent ner.

Tyvärr kommer det att dröja ett tag innan ni kan få se några foto då webmastern tar semester.

Färden till Tuamotu och Tuamotu i brev 20

070630

Sköt om er

Kay&Marianne

 

Resebrev 20   Marquesas-Moorea 070630-070804

 

Hej igen

Vi lämnar Nuku Hiva i frisk vind och hoppas att den skall hålla i sig ett par dygn i alla fall, vi har 575 nm ner till Rangiroa och vindarna kommer att bli svaga de närmaste dagarna. Seglingen tar fem dygn och bjuder på svaga vindar och en mängd molnfronter som ger oss vind från alla håll, det sista dygnet är vi riktigt trötta på alla vindskiften och squalls. De sista 20 timmarna går vi för motor för att komma i tid ner till Rangiroa. Eos passar på att segla till Ahe, en liten atoll 80nm nordost om Rangiroa.

Vi behöver proviantera lite innan Mariannes syster med familj kommer. Kort om att proviantera:

Matpriserna på atollerna är i klass med de dyrare matvarubutikerna i Sverige. Grönsaker, alkoholdrycker, läsk och även frukten! är mer än dubbelt så dyra. Sen är det ju inte alltid att man kan få tag på den mat man önskar.

Att träffa Helén, Henrik, Vincent och Villemo blev ett kärt återseende. Att segla runt i Rangiroa blev ett bra beslut. Här fanns många Motus (korallöar) att ankra upp bakom. I sex dagar seglade vi runt och ankrade på många fina platser som bjöd på fin snorkling och fina strandpromenader. Vid en av öarna mitt i atollen fick vi för första gången snorkla med Hajar (Black tipped) och Rockor. Vid två tillfällen såg vi även Manta Ray (Djävulsrockan) simmandes i vattenytan, nästa gång kanske vi har turen att få simma med den. Den bästa snorklingen sen San Blas fick vi i närheten av Tiputa pass inte långt från vår ankringsplats. Här fanns mängder med fisk och givetvis ett antal Hajar och stora Muränor att titta på.

De lata dagarna går fort och det började bli tid att segla ner till Tahiti. Ja vi skulle gärna ha besökt fler atoller men man hinner inte med allt så är det bara, och veckorna i Rangiroa är vi riktigt nöjda med. Semesterfirarna tar flyget till Papeete där vi två dygn senare sammanstrålar igen.

Tahiti/Papeete: Tillbaka till civilisationen, som att komma till vilken stad som helst, bilar bilar bilar, avgaser och shoppingcenter. Men även här går det att hitta den polynesiska vänligheten, gemytet och musiken som gör det så härligt att bara finnas här. Man tar sig lättast till och runt Papeete med Le Truck. En lätt lastbil ombyggd till buss. Vi ligger ankrade utanför marina Taina söder om flygplatsen och väl skyddade bakom reven som nästan omgärdar hela Tahiti. Papeete bjuder annars inte på så många upplevelser, men en trevlig musikbar lyckas vi till sist hitta. Här spelas det Polynesisk musik och spelglädjen är det inget fel på. När vi kom dit vid sjutiden satt det fyra killar och spelade för fullt. När vi senare på kvällen lämnade satt det 12 killar och spelade allt från Ukulele till ensträngs bas och gästerna verkade kunna det flesta texterna. Tyvärr glömmer vi att ta med filmkameran sista kvällen vilken vi ångrar bittert, en sån kväll får man bara inte missa att filma. Det blir skärpning när det gäller fotograferingen.

Semesterfirarnas tid börjar lida mot sitt slut och vi har bokat upptagning av Nabob för att renovera roderlagerna. Vi har bokat plats hos TechniMarin på torsdagen och allt går som planerat. Micke hjälper till att få av rodret och nya gångjärnsaxlar beställs samma dag hos en lokal verkstad. De nya axlarna är 1mm större i diameter. På fredagen är dom klara och rodret kan efter inslipning sättas på plats igen. Vi får helgen på oss att måla vattenlinjen, vaxa och tvätta ur Nabob med färskvatten. Kostanden för renoveringen: Två nya axlar i brons 530 sek, upptagning/sjösättning 3000 sek, fyra dagar på land 1000 sek, jobbet gjorde vi själva.

På måndagen är vi vattnet igen vilket är en befrielse. Att ligga på land i denna värmen är inget vi rekommenderar, speciellt när det finns mängder med mygg som vill göra en sällskap. Marianne blir rejält myggbiten, inga av våra myggmedel hjälper (och vi har en hel del att ta av). Jag får en del bett men Mariannes bett ser ut som vattenkoppor och hon kan inte sova de två sista nätterna på grund av all klåda. Inte heller klådan lyckas vi få bukt på trots de mediciner vi har med oss (och vi har det mesta).

Vi seglar tillbaka till Marina Taina och bunkrar det sista innan vi ger oss av västerut igen och då som första anhalt Moorea 15nm bort.

Kort om Internet:

Sedan vi kom till Marquesas har vi kunnat vara uppkopplade mot Internet under förutsättning att vi kommer tillräckligt nära sändaren. Detta nät omfattar också Tahiti, Huahine, Raiatea, och Bora Bora. Man köper ett abonnemang tex. 20 timmar för 400sek (inte billigt) men med tanke på vad telefontiden kostar så blir det inte så farligt, med andra ord vi Skypar (Internettelefon). Att ringa till en fast telefon i Sverige via Skype kostar 15 öre/min. 

Vi ligger på Moorea och på måndag bär det av till Huahine och Bora Bora. Sen vidare mot Suworov och därefter Samoa, Fiji, Vanuatu(södra), Nya Caledonien, och till slut Brisbane Australien i början på November, så nu gäller det att segla på för att hinna fram innan orkansäsongen börjar här nere.

Ikväll skall vi över till Norska båten Celin på en sundowner. Jan och Astrid träffade vi första gången i Trinidad då vi stod och vänta på bord vid en restaurang, dom har sen dess legat två till tre veckor framför oss. När vi kommit fram har dom seglat vidare men nu ligger vi lika igen. Vi har inte träffat på någon annan svensk båt (förutom Eos givetvis) sen vi lämnade Panama. Det finns tre Svenska båtar som vi vet varav två ligger vid Samoa/Tonga och så givetvis S/Y Christina med Janne o Stina som är på väg mot Vanuatu. Fem-sex norska och en dansk båt finns det och emellanåt har vi kontakt via ssb radion under seglingarna.

  

070804

Sköt om er

Kay&Marianne

 

Resebrev 21   Moorea-Samoa 070804-070913

Hej igen

Moorea en vacker ö och ett antal miljoner år äldre är grannön Tahiti. Vandringarna på ön bjöd på fantastiska naturscener. Att gå inne i en av kratrarna med alla bergs/kratertoppar runt omkring en och all grönska var en speciell upplevelse. Den norra sidan av kratern är öppen mot havet och bildar en vik som är perfekt att ankra i. Längs med den norra sidan finns också revet som skyddar kusten. Tillsammans med Micke o Ann-Marie dyker vi lite utanför revet som egentligen inte bjuder på så mycket att titta på. Men däremot får vi ganska snabbt sällskap av 10-15 st. Blacktip haj som är lite väl nyfikna och kommer lite för nära tycker jag. 2-3 m är tillräckligt så det blir att simma bort till dingen. Då vi var tre personer som snorklade tillsammans skall det inte vara någon risk att simma bland dessa hajar. Men man känner ändå att detta är deras värld och man har inget att sätta emot om någon av dom skulle ha vaknat på fel sida.

Dags att segla vidare mot Huahine, Tahaa och Bora Bora.

En nattsegling på 90 Nm till Huahine som vi angör i gryningen. Vi stannar bara två nätter och passar på att bunkra upp lite till innan vi fortsätter till Tahaa (30nm) där vi ankrar upp en natt för att sedan fortsätta till Bora Bora. Varför vi valde att bunkra lite till på Huahine beror på att detta skulle vara den sista möjligheten till "billig" bunkring. Bora Bora skulle vara betydligt dyrare enligt information som vi fått, detta stämde dock inte. BB var inte dyrare och här fanns det mesta att handla.

Att ankra vid välkända Bora Bora Yacht Club var inte att tänka på, häftiga fallvindar och 23 meter till botten skulle innebära att 60m kätting skulle läggas ut samt minst 10-20m lina för att vara säker på ordentligt grepp. Att ta upp 60m kätting med ett manuellt ankarspel är inget man gärna ger sig in på.

Så vi ankrade upp bakom den lilla ön Topua som gav lä och 10m till botten, här sov vi tryggt och hade varje kväll en fantastisk solnedgång att vila ögonen på. Här ligger redan S/Y Margarita från Hvide Sande med Anders, Birgit och döttrarna Margit och Anne Marie. Vi skildes åt på Grenada efter att i princip ha seglat tillsammans från Grand Canaria. Det blev ett par trevliga kvällar i varandras sittbrunnar och många trevliga minnen väcktes till liv igen. Margarita kommer att segla till Tonga och sen Fiji och slutligen Nya Zeeland för att övervintra, vi kommer troligen att ses igen på Fiji.

En av dagarna tog vi dingen ut till revet där turistbåtar stannade till för att visa upp Stingrockor. Rockorna matas av guiderna och är vana vid publik. Att stå i midjehögt vatten och ha ca 10 Stingrockor simmandes runtomkring och på! en var något alldeles speciellt. Rockorna simmade mellan oss det var inga problem att klappa dom. Deras skinn kändes som sammet, stjärtfenan med den giftiga taggen fick man däremot inte röra. Under tiden som vi stod i vattnet märkte man tydligt att Rockorna undvek att röra oss med sin stjärtfena, bara vid ett fåtal tillfällen kunde man känna den raspiga/taggiga fenan. Guiden berättade att man inte skall simma efter en rocka på grunt vatten, den kan lätt känna sig jagad och gå till attack. Vi fick samtidigt reda på att den kände krokodiljägaren Steve Irwin omkommit för ett år sedan efter att ha blivit stucken i bröstet av just en Stingrocka.

Dagarna går fort när man som bekant har det som bäst, men avseglingsdagen närmar sig och det är dags att förbereda sig för färden till Suwarrow (700nm) och Samoa (500nm) På Suwarrow finns inga provianteringsmöjligheter så förrådet skall fyllas upp igen. Vi får en fin 5 1/2 dygns segling till Suwarrow, visserligen lite skiftande vindförhållanden vilket gjorde att det var svårt att sikta på en bra ankomsttid. När man skall navigera i en atoll vill man helst ha solen i ryggen för att kunna se grund som tex. korallhuvuden. Att lita på sjökort och GPS går inte, här gäller det att ögonnavigera. Till slut tvingas vi att bromsa för att inte komma fram på eftermiddagen/kvällen så det blir att slösegla i tre knop med fem kvadratmeter segel ute i en fin vind så att vi kan angöra på morgonen. Detta är nog det mest frustrerande sättet att segla på!

Suwarrow 13°15'S 163°05W

En atoll som tillhörande Cooköarna.

Under den cyklonfria säsongen bor parkvakterna John och Veronica med sin fyra söner på atollen. Atollen är troligen mest känd bland seglare. Men även av en del läsare som läst boken "En ö för mig själv" eller "An island to oneself" av och med Tom Neale. Tom hade en dröm om att få leva på en öde ö och klara sig själv. I perioder från 1952 fram till 1977 levde Tom på "sin" ö. Ett par hus står kvar sen Tom's tid. Boningshuset som John och Veronica bor i är byggt på fyra meter höga stolpar och ett gjutet fundament allt för att klara en ev. cyklon. Cirka 100 segelbåtar kommer hit varje år och alla får känna av gästfriheten som J&V bjuder på. Mot en parkavgift på 50usd får man uppleva en atoll som i stort sätt är helt oförstörd. Många av öarna i revet bebos av fåglar, massor med fåglar, och vi får en dag också tillfället att besöka en av öarna. Här häckar Fregattfåglar, Tärnor, Rödnäbbad Paradisfågel, Bobisar mfl. När man står mitt inne i fågelkolonin hör man inget annat än tusentals fåglar som tjattrar och skriker. När man stått stilla ett tag lugnar fåglarna ner sig och landar lugnt och fint sidan om en utan att visa någon större oro. På vägen tillbaka får vi se en knölvalshona med sin kalv som simmar fram och tillbaka i revöppningen. John berättar att det nästan varje år kommer in en hona med sin kalv i atollen. Vi håller oss på betryggande avstånd och så småningom simmar dom ut ur revöppningen och vi kan fortsätta hem. På hemvägen fiskas det lite och vi fångar två Black Jack, en snabbsimmare som skall grillas till kvällen. Marianne och Ann-Marie har förberett lite mat till kvällens grillning, vi bjuder på New Zeelandsteak och J&V bjuder på Black Jack. Under tiden som maten grillas går solen ner och färgar himlen underbart rödgul, vinden har lagt sig och man hör de små vågorna sakta rulla in mot stranden. En magisk kväll. Efter en välsmakande middag plockar John fram gitarren och vi får höra lite traditionella polynesiska sånger varvat med Abba, Beatles och många fler. Vi gör så gott vi kan för att med sång fylla upp gitarrspelet.

Ytterligare en dag att lägga på minnet dom börjar bli många nu, bra att man skriver resebrev! Och så kommer avfärdsdagen igen, att ta farväl det är inte kul! Dags att segla vidare till Samoa 500nm västerut. Vi får en fin segling med Samoamånen som vägvisare. Vi passerar nu också den geografiska punkt där vi är mittemot Råå halvvägs hemifrån och på väg hem! sorgligt men så är det. Vi har sen vi lämnade Råå för 14 månader sedan avverkat ca 12700 sjömil eller 23520 km.Vinden är lite tunn i början, men den kommer andra dygnet och vi kan efter knappt fem dygn segla in till Apia med soluppgången.

Västra Samoa ön med starka traditioner

Myndigheterna vill inte att vi ankrar ute i viken utan skall ta oss in till den nybyggda marinan. Sist vi låg i en riktig marina var i Pasito Blanco på Grand Canaria. Det var faktiskt rätt skönt att förtöja vid en brygga och ha tillgång till ström och rinnande vatten för 31 Tala eller knappt 90sek/dygnet. Marinan har byggts i samband med South Pacific Games som håller på som bäst. Men först skall ju den sedvanliga inklareringen avverkas. Först kommer tullen ombord sen hamnmyndigheterna, karantän och slutligen immigration. Skönt att slippa springa runt till alla. Första dagen vilar vi och passar på att spola av Nabob invändigt och utvändigt med färskvatten. Alla sittbrunnsdynor får sig en ordentlig genomsköljning vilket var välbehövligt, även om vi har watermaker ombord så går det åt en betydlig mängd vatten för att få bort allt salt fån dynorna. Toaletterna är inte klara så det blir att duscha i sittrunnen men det gör inget, att kunna duscha under rinnande vatten är en lyx som man skattar allt för lågt i den civiliserade världen. Normalt använder vi 1,5 liter vatten till en dusch och då med hjälp av en pumpbar sprayflaska vilket går alldeles utmärkt, men inget går upp mot rinnande soluppvärmt vatten.

Vi åker in till stan och börjar med att boka en rundtur på ön. Det finns färdiga packet men vi skulle vilja ändra på innehållet och det är inga problem, vi lägger in ett stopp hos en familj och skall få vara med vid en Umu middag. Umu är en jordugn dvs. att maten tillagas med hjälp av upphettade stenar antingen i en grävd grop eller direkt på marken. Vi får vara med om allt från början t.o.m. att göra eld med hjälp av två träbitar som gnids till glöd. Menyn består av brödfrukt, Palusami=tarobladsknyten fyllda med kokosgrädde, halva kokosskal fyllda med en blandning av kokosgrädde och King mackerel, halva pumpor fyllda med kokosgrädde och fisk och foliebakad fisk. Efter en lektion gör vi våra egna Palusami, man tar fem taroblad och gör en skål (1 dl) fyller den med kokosgrädde och gör ett knyte. Sen tar man ett bananblad och packar in knytet och ytterst ett brödfruktsblad där man utnyttjar nerven för att kunna försluta härligheten. Kokosgrädden görs på följande sätt: riven kokos från 10 nötter pressas/vrids för hand med hjälp av fiber från en bananplanta (som inte bär frukt) till grädde, lite gul lök och salt tillsätts och vår kokosgrädde är färdig. Fyllda kokosskal: Skalen kommer från den tidigare urgröpta kokosen. Kokosgrädden blandas upp med King mackerel och hälls i skålarna. Fyllda halva pumpor: fylls med kokosgrädde och fisk, och en med corned beef och kokosgrädde. Till slut braspanna med tonfisk och kokosgrädde. Man kan ju lätt tro att allting kommer att smaka kokosgrädde men det gör det inte! Elden släcks och stenarna läggs tillrätta, ovanpå läggs nu brödfrukterna, palusami, kokosskalen, pumporna och fisken som ligger i en braspanna. Allting täcks nu med många bananblad och allt får bli varmt under 45 minuter. Under tiden får vi en lektion i korgflätning av kokospalmblad det ser lätt ut men det är som vanligt svårare än det ser ut.

Nu till maten, vi sätter oss på golvet i falen (hus utan väggar) och får alla rätter serverade på flätade kokosbladsfat och det doftar fantastiskt från maten. Vi äter med välbehag och som gäster äter vi först. Lite märklig känsla att äta under tiden som värdarna tittar på, men sådan är traditionen.

Ett besök på South Pacific games får vi ju inte missa och då väljer vi 7/Rugby som är en populär sport. Matcherna är spelas 7+7 minuter med 7 spelare vilket gör spelet lite snabbare i den stekande värmen. Samoa vinner över Cooköarna med 42-5 lite ojämnt men kul att titta på. Avslutningsceremonin med fyrverkeri hör ju till och här sparas det inte på krutet!

Tiden på Samoa börja lida mot sitt slut, sammanfattningsvis hör Samoa till de platser där vi upplevt mest av de traditionella kulturen.

Nästa angöring kommer att bli en av de nordliga Tonga öarna och då Niuatoputapu eller New Potato i seglarmun.

070922

Sköt om er

Kay & Marianne

 

Resebrev 22   Samoa-Tonga-Fiji 070913-071010

Hej igen

Vi börja med lite Samoa där vi givetvis besökte Robert Louis Stevenson´s hus, författaren som bl.a. skrev Dr. Jekyll and Mr Hyde och givetvis Skattkammarön. De sista dagarna fick vi vara med om Apiafestivalen där hantverk, tatuering på det gamla viset, tävlingar mellan byarna och då allt från att göra upp eld med träpinnar, öppna kokosnötter och dragkamp. Såväl kvinnor som män deltog. Ett par fina dagar att avrunda Samoavistelsen med.

Dax att segla vidare, vi lämnar Apia med soluppgången och det blir motorgång de första fem timmarna innan vi kommer fria från Samoa och får den ostliga vinden som ger oss bra fart ner till Niuatoputapu 190 Nm söderut. Tyvärr lägger sig två fronter, en söder om och en norr om och ger oss hela natten mycket regn och vind 12-17 m/s, vinden vrider lite åt nord ost under natten och gör de sista timmarna lite bekvämare = inte lika mycket saltvatten som vill hälsa på i sittbrunnen. Det här med att förutse var fronterna kommer att ligga är inte alltid så lätt. De prognoser som vi kan få tag i sträcker sig mellan 12-24 timmar. Problemet är att en front som ligger stilla kan i nästa rapport ha börjat röra på sig igen och då i en riktning som inte var förutsedd. Finns det då två fronter i området kan det bli lite svårare och avgöra vilket håll dom kommer att röra sig åt. Som tur är så ställer dom inte till med så mycket, det kan bli lite mer vind men nästan alltid ostlig riktning no-so och regn. I regel seglar man igenom fronten på 4-6 timmar ibland fortare. Tidigt på förmiddagen siktar vi den första ön som ligger strax norr om Niuatoptapu, en 600m hög vulkanön, vi har då 40Nm kvar till Tonga. Strax efter lunch passerar vi revöppningen och glider in i på lugnt vatten, alltid lika skönt.

Så har vi kommit till Konungariket Tonga

På Niuatoputapu bor ca 1200 personer och dubbelt så många grisar fördelat på tre byar. Vi kallar upp Cia via radion som hälsar oss välkommen till Niuatoputapu, Cia tar kontakt med myndigheterna och meddelar att vi får hämta dom på den lilla stenpiren när vi hör bilen tuta. Allt går snabbt och lätt, dagen efter får vi åka in till byn och betala en liten inklareringsavgift ca 200sek.

Här på ön bor man antingen i små sten- eller plåthus, överallt springer grisar och höns som försöker livnära sig på det lilla jorden gömmer eller det vi människor inte vill ha. Detta är egentligen första gången vi kommer till en ö där människorna lever enkelt. Man har sina odlingar, grisar och höns, man tillverkar sina pandanusmattor, korgar m.m. som säljs till huvudön och får därigenom lite inkomster. Det finns bilar på ön och ägs av ett fåtal familjer.

Cia och hennes man Nico tar hand om seglarna som kommer hit, man ordnar utflykter, grillfest, bjuder på traditionell Tongamat.

Vi träffar Klaus o Maria ett tyskt par som är ute på sin andra jorden runt segling och varit ute i fem år och då två år i Stilla havet och Patagonien i Sydamerika. En kväll i deras sittbrunn får vi se fantastiska bilder på deras segling i dessa farvatten, inte utan att det såg lockande ut, men nej det är för kallt! Klaus o Maria kommer att övervintra på Nya Zeeland och sedan kanske segla upp till Alaska via Japan.

Ön bjuder på fin snorkling. På utsidan av revet finns ett segelbåtsvrak på 12m djup, vi dyker inte ner det räcker att snorkla vid ytan, vattnet är så klart att man kan se det flesta detaljerna. Båten låg ankrad under tiden som man dök på revet, vinden vände och båten draggade upp på revet. Ägaren gjorde året efter flera försök att bärga båten men misslyckades.

Under tiden vi snorklar hör vi Knölvalarna sjunga, helt fantastiskt.

Lite kort om båtar som förlist.

Under de 16 månader som vi varit ute och seglat har vi träffat tre besättningar som förlorat sina båtar, den första var en dansk båt som kolliderat med något utanför Afrika så att rodret brutits och att vatteninträngningen inte kunde stoppas. Besättningen räddades av en annan segelbåt. Den andra var en segelbåt i stål som kolliderade med något i Engelska kanalen och sjönk, besättningen räddades av ett handelsfartyg. Att segla på något som ligger i vattnet kan man knappast skydda sig mot. Den tredje var en finsk båt som navigerat fel då de en kväll var på väg in till Suva/Fiji och fastnade på ett rev, besättningen klarade sig, båten blev bärgad med var svårt skadad och troligen inte lönt att reparera. Det finns fler båtar som vi hört om och som oftast hamnat på ett rev, bl.a. Fiji är ökänt för sina rev och dåliga utmärkningar och sjökort. Det sägs att i Fijis farvatten förliser minst en båt per säsong. En morgon på väg mot Australien då vi har vår rapportering till Bundaberg hör vi ett MAYDAY på SSB-radion. En ensam seglare har gått upp på ett rev norr om Nya Caledonien. Bundabergs sjöräddning kontaktar den franska sjöräddningen, seglaren blir hämtad med helikopter. Båten går förlorad. Skulle han inte haft SSB-radio ombord skulle olyckan troligen slutat riktigt tragiskt. Nästan alla seglare har radio ombord, en del har även satellit telefon men inget går upp mot en SSB-radio.

Tillbaka till Niua...

Cia o Nico bjuder ut alla seglare till en liten ö i närheten av ankringen här får vi smaka på Omutillagad mat på Tonga vis som påminner mycket om det vi berättade om från Samoa.

En utflykt till vulkanön som ligger strax norr om Niua... skall givetvis hinnas med. Vi är åtta seglare som på morgonen sätter sig i Nico's båt för att ta oss över sundet, vi ser på avstånd Knölvalarna hoppa upp ur vattnet och landa med ett enormt plask. Väl framme vid ön dras båten upp på stranden. På öns norra sluttning bor ca 50 personer, här finns också plantagen som man i huvudsak lever av. Efter att ha vandrat upp till byn som ligger ca 100 m.ö.h. börjar jag undra hur vi skall orka går upp till toppen, det är riktigt varm och fuktigt. Växtligheten är riklig och man förvånas av att det kan växa så mycket i lavajorden. Stigen som leder oss upp till toppen går huvudsakligen genom plantagen som ger lite skugga. När vi är 100 meter från toppen börjar vi komma upp bland molnen och det börjar regna och stigen är nu brant och lerig vilket gör klättringen än besvärligare. Men tar man det bara lugnt så går det fint och väl uppe på toppen har molnen skingrats lite och vi får en magnifik utsikt över Niuatoputapu. Vi ser även en hel del Knölvalar som simmar runt i det klara vattnet. Vandringen ner går givetvis lättare även om första biten är lite väl lerig, så det gäller att hålla fast i grenar och buskar så gått det går. När vi kommer ner till stranden sitter kvinnorna och bereder/kokar Pandanuspalmens blad så att den så småningom kan användas till att fläta mattor med.

En kvällarna har skolan ett disco, man passar på att ta lite inträde för att samla till en skolresa. Det var ett tag sen man var på ett disco, men dansen var det inget fel på även om ljudet var i högsta laget, måste börja bli gammal! I anslutning till discot fanns en Kavaceremoni och runt omkring Kavaskålen satt männen från byn. Men det fanns ett par platser kvar och mot en liten avgift fick vi vara med och smaka på drycken som man hört så mycket om. Drycken är grå/brun och påminner om en lerpöl, smaken kommer inte långt efter, jordig! Har ju sin förklaring i att det är rötter som ligger till grund för drycken. Efter ett par skålar börjar man känna lite stickningar på läppar och tunga. Vi dricker fem skålar och känner oss nöjda, skakar hand med byhövdingen och drar oss tillbaka.

Avseglingsdagen mot Fiji närmar sig och vi byter våra mutcigaretter mot lite frukt o grönsaker, pengar är inte intressant då man man har cigarettbrist på ön. Vi får två papayor, fem mango, bananer, citroner, apelsiner, taroblad för två askar cigaretter.

Vi har 417 Nm till Fiji/Savusavu på ön Vanua Levu och seglingen tar lite drygt tre dygn, tyvärr möts vi av ett ihållande regn de sista 30 sjömilen och regn är det som kommer att prägla vår vistelsen i Savusavu. Savusavu ligger väl skyddad inne i en vik, vi förtöjer vid en boj som tillhör en av de två marinorna. Inklareringen går lätt, myndigheterna kommer ut till oss, det ösregnar så det var rätt skönt att slippa gå runt till kontoren. Lite om karantänsbestämmelser. Karantänsbestämmelserna är till för att skydda landet från ohyra och smittor av olika typ. Karantänsbestämmelserna på Fiji och Samoa är lite hårdare än t.ex. Polynesienen. Alla sopor som vi har tas om hand och läggs i en stor plastsäck. Vi får inte föra iland frukt och grönt, allt skall ätas ombord. Ägg och mjölk likaså, på Samoa skulle alla sopor lämnas till karantän. På Fiji var det ok att slänga soporna i marinans sopkärl, lite ologiskt men det är bara att göra som man blir tillsagd. Karantänsbestämmelserna blir hårdare ju längre västerut vi kommer, återkommer om Nya Caledonien och Australien. Vi stannar längre än planerat i Savusavu p.g.a. det ihållande regnet och det friska sydostliga vindarna, att segla i Fijis farvatten i dåligt väder är förenat med stora risker, här finns många rev att se upp med. Vi har som mål att segla över till Lautoka som ligger på västra sidan av Viti Levu en sträcka på ca 180Nm. Större delen av turen går innanför revet. Vi köpte en waypointlista (Curlys waypoints) där rutter finns upptagna med koordinater som är kontrollerade. Savusavu, en liten stad med affärer där det mesta gick att få tag i till ganska låga priser. Nästa alla affärer drivs av Indier och Indier representerar ca 40% av befolkningen. Indierna kom hit under 1800-talet för att jobba på sockerrörsplantagerna som än idag är en av det största exportvarorna. Fijis historia är lång och händelserik från kannibalism till inbördeskrig. Fijis öar omfattar 18000 km² land och är spridda över ett 1,3 milj km² stort område. Efter fem dagar går vi ut och ankrar utanför Jean-Michel Cousteau resort (son till Jacques Cousteau) och väntar på bättre väder. Här regnar det lite mindre och vi kan snorkla lite mellan skurarna. Efter två nätter bättrar sig vädret och vi kan segla ner till ön Makogai. Vi ankrar i ösregn och väljer att inte gå i land, på morgonen fortsätter vi upp till norra sida av Viti Levu. Vi har fint väder med en frisk ostan som ger bra fart till vår ankarplats. Även här stannar vi bara en natt och fortsätter ner till Lautoka. I Lautoka ligger redan Micke o Ann-Marie sedan ett par veckor, deras gäster har flugit hem och förberedelserna inför turen till Nya Caledonien är i gång. Vi hinner se en mycket liten del av Fiji och visan upprepar sig, man har för lite tid! Ni som planerar att segla i Stilla havet, att segla runt jorden på tre år är som om att segla ett F1 lopp, skulle vi kunna planera om, skulle vi ha lagt upp jordenruntseglingen på minst fem år. Här finns så många fantastiska platser att besöka. Vi träffar många båtar som har tillbringat mellan två till fem år i Stilla Havet.

Boktips:

En bok som är ett måste i skeppsbiblioteket är definitivt Moon Handbooks SOUTH PACIFIC, boken köpte vi redan i Trinidad utan att egentligen veta så mycket om den, den såg omfattande ut. En pocketbok på 1100 sidor och täcker alla öar/länder söder om Marquesas och västerut till Solomon. Boken är en resehandbok med mängder av information. Den mest lästa boken ombord! ISBN 1-56691-411-6 ca 25 usd.

Generellt om pilots och litteratur är, skaffa dom hemma eller så tidigt som möjligt under resan, när man väl kommer ut är det ofta väldigt utgallrat och leveranstiderna långa, ser ni en bok ni behöver, köp den! Tro inte att ni kan hitta den senare eller billigare, missar man första tillfället är det ofta det en enda.

Dax att avsluta brev 22

Turen till Caledonien och Australien tar vid i brev 23

071103 Bundaberg

Sköt om er

Kay & Marianne

 

Resebrev 23   Fiji-Caladonien-Bundaberg/Australien 071005-071115

Hej igen

Som sagt/skrivet vi hinner med en väldigt liten del av Fiji.

Vi väljer att inte ankra utanför Lautoka, med sockerfabriken strax intill kommer Nabob snart att täckas med ett sotlager.

När vi kommer till Vuda Marina strax söder om Lautoka bokar vi tid att lyfta Nabob. Propellerlagret även kallat kuttles, ett vattensmort gummilager behöver bytas. Vibrationer från propelleraxeln har gradvis tilltagit sen vi lämnat Samoa. När vi renoverade roderlagren på Tahiti var allt ok med propellerlagret, jag hade ett i reserv men ansåg inte att det behövdes bytas. Då vi demonterade propelleraxel på Fiji visade det sig att en kalkbeläggning hade satt sig på axeln och även på ytan där lagret befinner sig. Kalkbeläggning har fungerat som sandpapper och slitit upp lagret. På Tahiti fanns kalkbeläggningen på axeln men inte på lagerytan. Vad har då hänt? Min teori är att de tre veckorna vi låg stilla på Samoa bidragit till att kalkbeläggningen kunnat växa till sig. Kalkbeläggningen är nämligen små koralldjur som bygger sina kalk hus lite överallt under vattenlinjen och då gärna på brons och rostfritt. Gummilagret har längsgående spår där koralldjuren hittar in och bygger sina kalkhus. Tips till kommande långseglare: Ha ett eller två i reserv och sätt i ett nytt hemma, dom är inte dyra men kan ta tid att anskaffa. Lagret byttes på tre timmar och under den tiden han vi också göra rent botten lite inför Australien.

Vi går runt lite i Lautoka och ser oss omkring. På Fiji är elektronikvaror billiga så vi passar på att inhandla en MP3-spelare för att kunna lyssna på våra böcker. Marinan vi ligger i är trevlig och här finns allt man behöver för att vara nöjd.

Dagarna går och det är dags för avfärd till Nya Caledonien en sträcka på 680 nm och tar 5 dygn att avverka. Vi får fin vind de första dagarna, bleke i två dagar och sista dagen en frisk sydlig vind med regn och det har börjat bli lite kyligt, termometern visar bara 23 grader bortskämd har man blivit. Vi fångar en fin Guldmakrill eller Mahi Mahi som den heter här i Stilla Havet och får ett par utsökta måltider igen.

Vi seglar in genom revöppningen och ankrar i en vik söder om Noumea vilket man inte får, man måste klarera in först! men vi sov gott. Vi fick tipset att rengöra ankaret noga från den typiskt röda jorden som finns här. Dagen därpå fortsätter vi upp till Noumea och får en plats i Marinan, det blåser friskt och ankringsplatsen ser inte inbjudande ut. I marinan ligger redan en hel del båtar som skall delta i Crusing rallyt till Bundaberg som vi också anmält oss till. Rallyt är anordnat av Bundabergs segelklubb och har pågått 7 år, frivilliga sjöräddningen är också medarrangörer. Den sedvanliga inklareringen skall ju skötas även den och man är här också noga med att inte få in objudna djur och växter. Lite kavarötter och bananer åkte ner i karantänens påse.

Vi får några dagar att se oss omkring i Noumea med omnejd. Noumea är mycket modern och mycket fransk stad med europeiska priser. Vi åker ut till Kanak kulturmuseum som heter Tjibaou efter Kanakledaren Jean-Marie Tjibaou, ett nybyggt museum med modernt utseende och skall påminna om Kanakernas boningshus. Intressant men man hade kunnat visa lite mer om Kanakernas kultur och levnad enligt vår mening.

Den politiska delen av Caledoniens historia överlämnar jag åt er att läsa mer om, den är omtumlande. Caledonien är rikt på nickel (nr.3 i världen), koppar och kobolt som ger stora inkomster till franska staten.

Med jämna mellanrum anordnas det en kulturmarknad, denna gång var det Vanuatus tur att visa upp sina hantverk och maträtter. För oss som missat Vanuatu var det ett bra sätt att få en liten inblick i Vanuatus kultur.

En av kvällarna träffas alla seglare till en picknick där vi också får våra tullpapper som skall fyllas i under resan. Det är de sedvanliga uppgifterna om personer och båten men också en miljöuppgift där man skall uppge vilken bottenfärg som använts och när den målats på. Även vid vilka tidpunkter som man gjort rent botten skall anges. Givetvis skall alla matvaror och souvenirer uppges. Allt som kan vara levande eller växa kommer att beslagtas, så även träskulpturer med misstänkta insektshål.

Visa har vi redan ansökt om på Fiji, detta görs lättast på Internet där man kan ansöka om ett ETA-visa som gäller i tre månader, detta kan sedan förlängas eller i vårt fall ansökas igen då vi kommer att resa till Sverige en runda. Det finns ett par olika visatyper att ansöka om, kolla www.immi.gov.au.

Dax att segla mot Bundaberg 790nm västerut, vi kan starta vilken dag vi vill, önskemålet från arrangören är att vi kommer fram till välkomstmiddagen den 30 oktober. Men det är klart uttalat att säkerheten kommer i första hand och man startar när förhållanden är som man själv önskar. Några båtar startar dagen innan oss och bestämmer sig för att vända när man kommit utanför revet där det blåste 20-25 m/s och gick obehagligt hög sjö. Det visade sig att ett litet lågtryck som legat öster om Caledonien skapat kraftiga fallvindar på västra sidan och gett den kraftiga vinden.

När vi startar ligger en del av lågtrycket kvar men vinden har bedarrat till 15 m/s och vi får med hjälp av tidvattnet bra skjuts ut ur revet. När vi efter ett par timmar kommit bort från ön lägger sig vinden på behagliga 8-12m/s och det är bara att åka med. Vi är 50 båtar som startar från Noumea och lika många från Vanuatu. Varje morgon och kväll rapporterar alla båtar in sina positioner och väderförhållanden, ett trevligt sätt att hålla reda på sina medseglare och vilka väderförhållanden som väntar ju närmre Australien vi kommer. Vi har fin vind från sydost det tre första dagarna och lätta nordostliga det sista fyra. Havsströmmarna är det ingen ordning på, vissa dagar medström och vissa dagar motström mellan 0.5-1.5 kn. Allt går fint och när vi kommer in på Hervey Bay får vi på avstånd se en knölval göra ett ryggplask.

Vi angör Australien den 29 oktober 17:00 och vi har kommit till en ny kontinent!

Vi går upp i Burnett River och ankrar vid en gul karantänboj utanför marinan där vi sover gott.

Nästa morgon kallar vi upp marinan och ber om att få klarera in vid karantänbryggan. Under tiden vi väntar kommer Eos fram. Vi får ett mycket proffsigt mottagande av tull, immigration och karantäntjänstemännen. Det enda som man tog i beslag var honung och en bit ingefära. Vi hade ju givetvis gjort oss av med allt vi visste skulle beslagtas, men man kan aldrig vara säker eftersom reglerna om vad som är tillåtet och inte är ganska luddiga vilket vi också påtalade för tjänstemännen. Man kontrollerade botten på Nabob med hjälp av en undervattenskamera, inga otillåtna sjödjur hade lyckats haka sig fast sen Fiji.

Vi fick nu beträda Australiens mark, de första stegen gick mot duschen och sen baren för att avnjuta en kall öl. Otroligt vad en kall öl kan smaka gott. Dagen därpå ankrar s/y Christina med Janne och Stina vid karantänbojen. Det är två och halvt år sedan vi vinkade av dom i Helsingborg och nu är vi två Råå båtar och en Helsingborgsbåt i Bundaberg! har det hänt tidigare? tror inte det! Kommande afton tillbringas i Eos sittbrunn där det hålls låda en bra bit in på natten.

Nästa kväll är det välkomstmiddag med dukade bord och ett välfyllt matbord. Bundabergs kommun bjuder och hälsar oss välkommen till Bundaberg. Vi sitter vid det "skandinaviska" bordet tillsammans med Rune och Idunn från Blue Marlin och Jan och Astrid från Celin från Norge. En mycket trevlig kväll med god mat och många historier.

Det finns ett program för hela veckan och det är bara att haka på de olika arrangemangen. Bouletävling, Besök på Bundabergs Rum, marknadsdagar, vissa kostar lite vissa är gratis. Den stora avslutningsmiddagen kostar 20 ausd och det var den väl värd. Ett mycket trevligt arrangemang av Bundabergs Cruising Club.

Vi ser oss givetvis omkring i Bundaberg, en trevlig stad som har allt vi "saknat" i Stilla havet.

Dax att avsluta brev 23

Seglingen till Sydney tar vid i brev 24, på det snaraste!

080111 Sydney

Sköt om er

Kay & Marianne