Kap Verde-Karibien

 

Resebrev 13   Mindelo/Sao Vicent Cape Verde - Charlottville/Tobago 061130-061216

Jaha så är dagen med stort A här, den 30 november 2006 och vi ger oss av på den 2100nm (3889km)långa färden över Atlanten där Charlotteville på Tobago är målet. Innan vi ger oss av tar vi en sväng bort om fiskehamnen för att fylla upp vatten och dieselförråden. Sen bär det iväg, tillsammans med Birgitte och Erik på Nordstjernen får vi en frisk no-vind som pendlar mellan 10-14m/s och loggar goda 6-7 knop men när vi tre timmar senare kommer i lä av Santo Antao lägger sig vinden och dör ut, lite förvånade tittar vi på varandra och undrar skall vi börja köra motor redan första dygnet!!! Vi avvaktar en timme men inget händer så motorn startas och vi kör i två timmar för att komma fri från Santo Antao där också vinden väntar på oss med fina 8-10m/s från no. Senare på natten ökar vinden lite och vi gör bra fart. Det första dygnet avverkar vi 146 nm, fortsätter det såhär är vi framme den 12dec! Men efter par dygn med god fart bestämmer vi oss för att dra ner farten lite med andra ord minska segelytan något för att få det lite bekvämare ombord. Den långa svepande Atlantdyningen som man så många gånger har läst och hört talas om fanns inte, istället fanns det gott om korsdyning förutom den stadiga ostliga dyningen gick det dyning både från no och so och dessa ville givetvis fram samtidigt och i dess väg fanns vi så det blev en hel del tjyvsjö som gjorde tappra försök att komma in i sittbrunnen men de lyckades bara ett fåtal tillfällen och då inte mer än med ett par liter åt gången. Den som lyckades bäst var en sjö som landade i sjökojen då Marianne låg och sov, gissa om hon vakna snabbt! De första 10 dygnen fortsatte med samma vindar och sjöar men vid ett par tillfällen och då oftast tidig eftermiddag hade sjöarna kommit överens om att ordna in sig så att de oftast kom från ost och då blev det en härlig segling där man riktigt kunde sitta och njuta den långa Atlantdyningen, det var bara att åka med utan att jämnt och ständigt hålla i sig för att parera den tråkiga dyningen från no och so.

Ni som undrar hur vi lyckades att segla mer eller mindre sidan om Nordstjernen under hela överfarten, så här gjorde vi: Första villkoret är förstås att båtarna seglar relativt lika. Eftersom vi seglat med Nordstjernen (Norlin 34) sedan Porto visste vi att det skulle kunna gå. Vi lade upp arton waypoints (samlingspunkter) med 135nm avstånd från dessa var det sen lätt att mäta och kolla varandras avstånd, faktum var att vi under hela överseglingen såg varandra, vi låg oftast 1-3nm norr om ideallinjen och Nordstjernen 1-3nm söder om. Detta fungerade riktigt bra och ingen kände att man behövde segla ifatt eller vänta, det var lätt att segla i sin egen takt, detta fungerade över förväntan! Att vi sedan hade radiokontakt fyra ggr/dygn var också trevligt.

Maten ombord:

Marianne hade förberett rätter med färsk mat:

Köttgryta, kalops, köttbullar och kyckling. Detta var som vanligt riktigt bra, att stå nere i båten och laga mat de första dygnen är ingen rolig sysselsättning speciellt när båten ålar sig fram genom vattnet med ständiga sidoknuffar som är helt omöjliga att förutse. En stor eloge till Marianne och alla ni som lagar mat under gång i besvärlig sjö, det är något av det svåraste och även farligaste man kan göra ombord! För att inte glömma diskningen med allt som kan fara runt om man inte lägger det på sin plats med en gång, vis av erfarenhet!

Vem är vaken på natten?

Vi lade upp ett tre timmars vaktschema enligt följande: Marianne gick och lade sig 22:00 sen var det min tur vid 01:00 och sen Marianne igen vid 04:00 fram till 07:00. Frukosten intogs mellan 10:00-12:00 och då oftast Müsli med mjölk som var en riktigt bra lösning. Lätt att ordna, nyttigt, magen mår bra och man står sig länge till en låg kostnad. Man köper basvarorna även färdigblandad finns den kan man lätt dryga ut genom att tillföra mer havregryn, nötter, russin, torkad frukt mm. Mjölken är antingen långtidsmjölk eller pulver.

Fisket blev det inte mycket med, att stå på akterdäck och balansera var inget som jag såg fram emot speciellt inte efter det att vi en dag fick ett rejält napp. Fisken rusade ut med nästa alla 300 meter lina med glödande broms och att sen stå och veva hem dessa var en rejäl utmaning. Det gick ju inte att ta ner alla segel även med en bottenrevad stor loggade vi mellan 3-5 knop och att veva hem en stor fisk var ingen lätt uppgift och det var sällan det lyckades. Fisken släppte nästan alltid och väl var det, att få upp en större fisk på akterdäck som sen skall rensas med rena blodbadet och såphalt däck som följd var lätta att avstå, vi har ju faktiskt förråden fulla med konserver.

Två timmar innan vi angjorde Tobago fångade vi en fin King Mackerel (Scombreomorus cavalla) på fyra kilo, den smakade helt underbart efter en foliebakning med enbart smör och salt.

För er som giter läsa om sol måne vind och vatten.

Atlanten har en dygnsrytm

Följande iakttagelser har jag (Kay) gjort under överseglingen. Jag är ingen bokmal så för att få timmarna att gå måste man ju hitta på något och jag har lätt för att börja fundera på livet och det som sker runt omkring.

Låt oss börja mitt på dagen:

Vi har tre dyningar och den starkaste kommer från ost och drivs mestadels av den ostliga passaden som ibland svänger lite no men nästan aldrig so. Sen har vi den nordostlig dyningen som är lite oregelbunden ibland knappt märkbar och ibland kommer den med besked och då gärna tre till fem dyningar åt gången med relativt kort mellanrum och den färdas fortare än ost dyningen vilket brukar ställa till det för vindrodret då det inte hinner rätta till kursen innan nästa dyning kommer.

Den so dyningen är den svagaste och brukar inte ställa till med så mycket om den inte samarbetar med någon av den andra dvs. Vid middagstid har dyningarna oftast rättat in sig i ledet och seglingen är oftast rätt behaglig. Vid solnedgången händer det något, sjön blir lite lugnare men även oregelbunden. Dyningen avtar lite och det börjar komma vindilar mellan dyningarna, jag skulle förklara det som om att det blåser en annan vind i vågdalarna och då tvärs den ostliga men bara korta stunder 5-10 sek och ibland rätt kraftig 10-12m/s jag kallar dom ilvindar. Man hör liksom ilningen från vinden, när man sitter där mitt i mörkret blir hörselsinnet riktigt bra. Ibland får man nypa sig i skinnet så att man inte sitter och fantiserar ihop en massa. Vid midnatt har i regel ilvindarna upphört och seglingen brukar vara bekväm igen. Att solen och månen har stor påverkan på hur detta stora hav beter sig är jag den förste att skriva under på. Vid gryningen sker nästa förändring ilvindarna börjar komma tillbaka och sjön börjar bli oregelbunden igen, gärna med ett par nordost dyningar som rullar in snabbt och överraskande. Den oregelbundna sjön håller på till 9-10 tiden för att sedan ordna in sig igen ett par timmar. Att det finns "ensamma" mindre vågor som färdas med olika hastighet (ofta rätt fort uppskattningsvis dubbelt så fort) och olika riktning var också en ny upplevelse. Detta mönster upprepades under hela överfarten men dämpades något i takt med att vi kom längre västerut och att vinden avtog de sista dygnen. Tilläggas bör att vi hade full och halvmåne under hela seglingen och då större delen av natten den första veckan och med ett par timmar under sista veckan detta har säkert påverkat förhållanden en hel del.

Vinden har under nästan alla dygn utom de sista fyra varit stabil från ost-ono 8-12 m/s oftast runt 10 på natten, det blåste i regel alltid lite mer på natten!

Ja det var det om Atlantens dygnsrytm.

Intressant för några kanske?

På morgonen den 16/12 dygn 16 ser vi Tobago i morgondiset.

Land ohoj!

En märklig känsla men ack va skön!

Allt har gått bra! vi är hela och friska om än med lite väl mycket sjöben som märks då vi går upp till inklareringen. Så mycket har vi aldrig vinglat runt utan att ha druckit ett par rejäla öl eller dylikt.

Nabob har skött sig utmärkt! stabil och trygg hela tiden, stadig på kursen förutom då en och annan tjyvsjö ställt till det. När man låg i kojen kunde man riktigt känna Nabobs stabila vaggande i den stora Atlantdyningen inga överraskningar här inte.

Det som slitits/gått sönder var ett skot som gått av och lite block och linor till vindrodret som behövts bytas. Dessa slits fort speciellt linorna, schacklar som brustit (för klena för sin uppgift) och ett skotlås som brast efter en ofrivillig gipp, allt fanns i reservdels lådan. Solen och saltet sliter en hel del på båten, tågvirke och lackning tar mycket stryk, att rostfritt kan rosta viste ni väl redan. Att salt är frätande märks tydligt!

Vi har slappat och haft det riktigt gott.

Ikväll är det nyårsafton och det är grillparty på stranden efteråt skall vi upp till restaurangen och fira in det nya året.

20061231

Mer om Tobago och Karibien i brev 14

Sköt om er

Kay&Marianne

 

Resebrev 14    Charlottville/Tobago-St.George/Grenada 061216-070114

Hej igen

Dags att berätta lite om intrycken från Tobago och delvis Grenada. Att angöra Tobago efter 16 dygn till havs var naturligtvis en skön upplevelse, att sen ankarviken låg skyddad från vind och dyning var riktigt skönt. Första natten sov vi som stockar i 12 timmar. Vi hade ankrat upp 100m från stranden Pirate Bay som var inramad med regnskog. Vattnet var så klart att vi kunde se ankaret 10m ner, papegojorna tjattrade, på kvällen såg man eldflugorna signalera till varandra. Pelikanerna flög majestätisk över sina fiskeområden och dök efter sin mat. De ser lite klumpiga ut när dom sitter på sin klippa eller i fören på en fiskebåt men när dom väl är i luften ser man var de hör hemma. Fregattfåglarna patrullerade området regelbundet. Alla seglarvänner som vi bestämt träff med var redan komna, s/y Lela som startade samtidigt med oss från Mindelo hade kommit in tre dygn tidigare. Nästa båt blir en Bianca 111 den seglar bra. Att dom sen var fyra ombord och kunde driva på liten mer får man ju inte glömma, men 175 nm/dygn med 7,3kn i snitt är riktigt bra.

När jag en morgon läste mailen fick jag hjärtat i halsgropen det var ett mail från Mattias och Maria på Atlanta. De hade startat tre dygn tidigare med 1000nm kvar till Tobago och skrev: Vi har problem! vi har fått en spricka (Atlanta är en stålbåt) i skrovet vid hjärtstocksgenomgången (roderstocken) och tar in vatten, med hjälp av svets har vi lyckats täta/minimera sprickan och kan pumpa undan vattnet, men vi har ändrat kurs och går mot Barbados.

Vi har radiokontakt med båtar runtomkring oss och läget är under kontroll.

Vi ses nog inte till jul tyvärr.

Det var inget mail man önskade sig!

Allt gick väl med Mattias och Maria, Atlanta kom in på varvet i Barbados och blev lagad.

Vi närmar oss julafton och se vem som kommer! Mattias och Maria ett skönt återseende. Som sagt julafton vad skulle vi hitta på? Givetvis slog vi skandinaver oss samman och bestämde träff på stranden för att få till en jul på skandinaviskt vis nästan iallafall. Lars och Lene på Lela hade av en bambukvist fått fram en julgran som var utsmyckad med pappershjärtan och lite glitter. Denna ställdes upp mitt på stranden. Sen började dansen det blev en trevlig blandning av både svenska och dansk julsånger. Ett par amerikaner var inte sena att delta i dansen. Att det sen stod Tobagobor och undrade vad vi höll på med fick det hela att kännas mer exotiskt.

Lars och Mattias hade tidigare på dagen haft tur med lobsterfisket och kunde sitta och frossa i nykokt lobster, vi fick provsmaka lite.

Vi gick senare på kvällen till en restaurang där vi beställt bord för att intaga julmaten. Inte på skandinaviskt vis tyvärr utan det fick bli fisk eller kyckling, men i glada vänner lag glömmer man skinkan, kålen, köttbullarna, korven och sillen för ett litet tag iallafall.

Till juldagen hade det inhandlats en skinka som koktes och avnjöts tillsammans med Erik och Birgitte. Det var det närmsta vi kom julbordet.

Lite om Charlotteville

En liten by som har två mini-minimarket, ett grönsaksstånd, fyra restauranger, lite av de vanliga stånden som sålde det vanliga turistsortimentet. En liten fiskehall där fiskarna rensade sin fisk var alltid kul att gå och titta på eller handla i. Varje vecka kom det in ett kryssningsfartyg och släppte av en hel del turister som skulle på ö-rundtur eller bada. Charlotteville ligger vackert på en u-formad sluttning inne i viken. För övrigt händer det inte mycket i denna by det var lugn och ro som rådde. Byn ligger längst bort från huvudorten Scarborough (35km söderut 1.5h med buss) och det märktes att transporterna av mat och bensin/diesel inte kom som de skulle, ett tag var faktisk frys och kyldiskarna tomma (mellandagarna) och bensinen slut. Utbudet på mat var rätt tunt, detta skulle vi uppmärksammat tidigare och tagit bussen till Scarborough för att bunkra. Kort kan man säga att Scarborough inte var någon trevlig stad men väl värd att se, att få intryck bidrar till en bättre helhetsbild.

En rundtur på ön blev det givetvis Tobago består till största delen av regnskog. Man har en av de äldsta regnskogarna i världen sägs det. Nästan all odling av mat har upphört. Man odlar endast till husbehov med andra ord allt importeras från Trinidad, lite märkligt eftersom man vill bli självständig, men med all olja som finns runt ön kommer det nog att dröja.

Nyår

Det blev grillparty på stranden igen fast då med egen marinerad kyckling och fisk och hemlagad potatissallad mm. Infirandet av det nya året gjordes på en av restaurangerna som ordnade lite nattficka med dryck och då givetvis Rumpunch eller Dumpunch som någon kallar det. Dansen bestod av lokal musik och Reagge. Det var bra fart på dansgolvet när discjockeyn lyckades hitta dansanta låtar. Lagom till 12-slaget kom ett kryssningsfartyg in och hjälpte till med att tuta in det nya året. Fyrverkeri blev det inte mycket med man har viktigare saker att lägga pengarna på för övrigt gick det inte att köpa några raketer i Charlotteville troligen bara i Scarborough.

Den planerade avfärden till Grenada fick vi ställa in då vi av en svensk kapten på ett av forskningsfartygen blev avrådda att gå ut då de hade mätt upp vindar på 25-35m/s 5-10nm ut från kusten, detta sades det inget om på det lokala väder rapporterna eller Internet. De låg inne i ankarviken för att det inte kunde jobba ute på havet. Forskningsfartygen håller på med bottenundersökning inför oljeborrning. Kaptenen hade bott på Fortuna strand söder om Råå ett par år och nu flyttat till paradiset, om du läser detta! tack för hjälpen!

På kvällen den 5/1 drar vi upp ankaret och påbörjar seglingen till Granada 82nm åt nordväst vinden ligger kring 8-10m/s och kommer från ost så det blir en fin nattsegling igen med en nästan full måne, havet hade lugnat sig en hel del även om där fanns en och annan större sjö som ville bråka lite. På förmiddagen ankrade vi upp i Prickly Bay på södra Grenada. Det som slår en direkt är att man kommit till civilisationen igen. Här finns den mat man söker. Man känner igen sig liksom butiker, shoppingcentra, båttillbehör och när man lämnar in tvätten så får man tillbaka den ren!

I skrivande stund håller vi på att försöka få information om ett nyinfört Caricom visa som skall gälla from den 1/2-15/5. Det är Cricket worldcup här på Grenada under mars månad. Så länge man är och förflyttar sig inom caribnation skall det inte var något problem, men allt är inte klart och lättolkat så vi avvaktar några dygn innan vi bestämmer vilket håll vi skall segla, vi vill inte riskera att inte komma in till Trinidad. Att ansöka om ett visa är inte aktuell då det tar tre veckor att få och man skall skicka med passet!!!! För mer info www.caricom.org

20070114

Mer om Caribien i brev 15

Sköt om er

Kay&Marianne

 

Resebrev 15   St.George/Grenada-Curacao 070115-070309

Hej igen

En rundtur på Grenada blev det givetvis, kakaoplantage, Nutmeg/Muskot odling som det bara finns 10% kvar av sen orkanen härjade här. Grenada var ett tag nr två i världen i Muskot export men idag är 90% av träden döda och man har planterat nya men det kommer att ta många år till innan man är tillbaka som nr två. Kakao odlas i begränsad omfattning, men man har startat upp en liten kakaofabrik som gör riktigt god choklad. St. George ligger fint på sydöstra sidan och är en fin stad, husen står uppradade utmed hamnen och fortsätter sedan upp över kullarna där man får en fantastisk utsikt över staden.

Ja så var det det här med Visa för att färdas i Caricomområdet som i princip är alla engelsktalande öar i östra Karibien. Med alla oklarheter om vad som gällde beslöt vi att segla till Trinidad för att vara säkra på att komma in innan den 1/2.

Detta innebar också att vi efter 5 månaders segling tillsammans skulle skiljas från Erik och Birgitte på S/Y Nordstjernen. Vi träffade Erik och Birgitte i Porto och har sedan dess umgåtts. Att skiljas från vänner som man har trivts mycket bra med och upplevt så mycket med var tungt tyngre än väntat. Erik och Birgitte seglade norrut och vi söderut. Piraten och Lillemor! Tack för en härlig tid tillsammans.

Vi hade beställt en reservdel till vindrodret från Danmark och den skulle levereras till Trinidad. Sen skulle vi också investera i en vindgenerator som tillverkas i Chaguaramas här ligger också de flesta marinor och allt som har båtar att göra. Här går att handla allt som man behöver för sin båt.

Den vindgenerator vi köpte heter Kiss och står för: Keep It Simple Stupid / www.kissenergy.com / för den som vill veta mer. En med andra ord enkel och driftsäker med en uteffekt som slår det mesta: vid 6-7m/s genererar den 3-5 amper och vid 10m/s 15-18 A blåser det över 12m/s bör man stänga av den då genererar den upp mot 25 amper och då börjar den bli varm. Som tur har den inbyggd temperatur- övervakning som stänger av den automatisk. Så nu är bekymren med strömförsörjningen lösta under förutsättning att den blåser! Våra solceller på sammanlagt 130 watt räckte inte för att försörja kyl, belysning, radio och dator med ström. Det bästa är att vi slipper starta motorn för att ladda batterierna.

I Chaguaramas väntade Anders och Ann-Christin på Lovisa från Råå. Ett mycket trevligt återseende, det var två år sedan vi vinkade av dom i Gilleleje. A o A-C har varit hemma över hösten och nu sjösatt Lovisa igen. Tyvärr varade föreningen bara tre dagar, Lovisa seglade vidare mot Los Testigos och Margarita men vi återförenades tre veckor senare på Blanquilla igen och fick då lite fler dagar att umgås på. Ett par riktigt sköna dagar med vandring och snorkling, och med god mat på kvällarna.

Trinidad

Jag hoppas att vi inte presenterar en allt för negativt syn på Trinidad och Port of Spain men vi har inte många finna minnen att ta med oss härifrån. Givetvis träffa vi många trevliga seglare som gav ljus åt vistelsen och inte att förglömma Hanna of the bay som man läst och hört så mycket om, Hanna är kontaktperson för de flesta långseglingklubbar som finns i skandinavien, Hannas 19 år här på Trinidad ger ju en värdefull hjälp när man skall få saker och ting uträttade, hennes måndags möten var flitigt besökta där det mesta kommer upp till diskusion och nu var ju Caricom-visat på allas läppar. Hanna gör allt ideellt!

Om vi tar Chagauramas marina område kan man kort sammanfatta det: Ett stort område med ett par större skeppsvarv och jag tror sex marinor i varierande kostnadslägen och utbud av service. Ville man uppleva lite gemyt var det att uppsöka någon av de restauranger som finns. Att ligga uppankrad och se alla varven med oljecisterner och torrdockor och periodvis mycket oväsen glömmer vi gärna.

Det blev ett besök i Port of Spain, tanken var att få se lite av förberedelserna inför karnevalen som ägde rum den 19-20/2. Vissa förberedelser skall vara väl så häftiga att titta på som själva karnevalen.

Vi vandrade runt i stan i fyra timmar och var på alla ställen där vi garanterat skulle få se mindre karnevaluppvisningar. Men icke! Vi hade nog valt fel dag vi såg ingenting som hade med karnevalen att göra. En mängd musikförsäljare som hade sina musikmaskiner uppställda i nästan varje gathörn dunkade högljutt ut sina kopierade alster, man skulle tagit med öronproppar.

Att hitta en liten lunchrestaurang var svårare än väntat, de restauranger som vi skulle kunna tänka oss (enkel!) hade "Dresskod". Med andra ord man fick inte ha ärmlösa kläder, inga shorts, inga flippfloppsandaler något irriterade och hungriga landade slutligen på en kycklingbar ā la Mc.D.

Tyvärr får vi de sista dagarna sorgebeskedet att Mariannes bror omkommit i en trafikolycka. Det blev ett par tunga dagar till i Trinidad.

Efter drygt tre veckor var vi redo att lämna Trinidad och fortsätta vår segling västerut och nästa anhalt skulle bli Los Testigos en liten ögrupp 100 nm bort. LT består i princip av två öar med ett par fina sandstränder. Vi ankrade upp i den första viken och njöt sedan bara av tystnaden och det klara vattnet i två dygn innan vi seglade vidare till Blanquilla där Lovisa väntade. Vi lämnade LT i skymningen och lät ankaret gå i ingen nästa förmiddag 100m från stranden i ett ännu klarare vatten om än lite svalare än vad vi tidigare badat i. "Bara 25 grader" man vänjer sig snabbt vid 27gradigt vatten. Blanquilla är en låg ö ca 20 meter över havet och med en ständigt närvarande ostlig vind som snabbt torkar upp marken efter ett regn. Det var förvånansvärt mycket grönska ändå och då mest kaktus och låga buskar. Att vandra på ön var lite av en utmaning det gällde att följa åsnespåren för att ha en chans att ta sig fram i kaktuslandskapet och ändå lyckades man fastna på kaktusarna, vi skulle lytt Eos´s råd att ta på oss gummistövlar. Väl hemma blev det att försöka plocka bort alla tagga ur joggingskorna. Baden och snorklingarna blev många i det klara vattnet med mängder av fisk och koraller att titta på. Många kvällar tillbringades i varandras sittbrunnar med en mängd god mat och en hel del snack. Efter fem dagar var det att dags att segla vidare och nästa anhalt skulle bli Los Roques ca 100nm bort. En lite större ögrupp ca 20x10 nm med mängder av korallatoller och även ett par större öar. Lovisa stannade kvar ett dygn då man skulle följa med S/Y Freedom som hade fått glykolvatten i motorn troligen en trasig topplockspackning. Att segla in till L-R med hjälp av pilotboken var inte så lätt som vi trodde. Det gäller att ha solen i ryggen för att se grunden, att sedan sjökorten inte stämde med verkligheten gör inte saken lättare. Koordinaterna (ett fåtal) som angetts i pilotboken stämde men sen fick man övergå till de klassiska sätten att navigera d.v.s. med ögon och ekolod. En bra övning inför de kommande atollerna. Att segla runt i L-R avstod vi från.Det blåste friskt och att navigera här med frisk till kraftig blåst var inte att tänka på. Vi lade oss i en av lagunerna norr om huvudön Grand Roques. Här låg man väl skyddad från den karibiska dyningen. Dagen efter ankom Lovisa och ankrade 50m bort. Freedom ankrade utanför huvudön med fick abrupt segla vidare mot Bonaire när deras ankare släppte då det visade sig att det fastnat en stor korallsten i ankaret. Stenen gick inte att ta loss, Freedom angjorde Bonaire nästa dag välbehållna. Här fick de hjälp av en Norsk båt att förtöja vid bojarna. Återigen blev det ett antal trevliga dagar och kvällar innan vi seglade vidare mot Bonaire. Återigen ett farväl att ta itu med det, känns tungt att skiljas! Nästan så man inte vill skaffa fler vänner. Seglingen till Bonaire blev den blåsigaste turen hitintills vindmätaren visade 13-16m/s fram till Kralendijk som är "huvudstaden" det blev att bromsa för att inte komma fram i mörker. Väl framme visade sig att alla bojar var upptagna (man får inte ankra här allt för att skydda korallerna) men en trevlig medseglare var snabbt framme hos oss och berättade att det kostar lika mycket eller lite 50sek/dygn att ligga i den lilla marinan utmed kajpromenaden. Så slapp vi packa upp dingen igen!

Kralendijk en trevlig liten stad som erbjöd det mesta man kan behöva. Restauranger, barer, juvelerare, nej det viktigaste var ju att hitta ett bra ställe att fylla upp matförråden igen och det var det inga problem att hitta.

Husen här är målade i de mest varierande färger mintgrönt, rosa, knallblått, och däremellan vad ni kan komma på.

Som sagt vi låg i en liten marina och i vattnet runtomkring oss simmade det fullt med färgglada fiskar, det var som att ligga i ett akvarium som man när som helst kunde hoppa ner i.

Mer om Curacao i brev 16

Curacao 070309

Sköt om er

Kay&Marianne

 

Resebrev 16   Bonaire-San Blas/Panama 070309-070404

Hej igen

Bonaire är en liten ö och lätt att får grepp om.

Kralendjik som huvudstaden heter är inte större än att man kan nå det mesta på gångavstånd och att ta sig runt i staden gav bra välbehövliga promenader även om det var 32 grader varmt. Mycket av tiden gick faktiskt åt att hitta bra konserver som skall med ut på Stilla havet. Då vi är på "holländsk mark" finns det en hel del att välja på så det blev en hel del provsmakande på olika konserver. Vad vi letade efter mest var bra köttkonserver och det finns det inte så många av framförallt där det är ordentligt med kött i och inte en mängd sås. Vi hittade också det vi letat efter, kött som är så mört och fint att man utan vidare kan laga Burgundergryta 400gr för 25sek. Övrigt som finns är tex. Smör, pannbiff, köttbullar, grönsaker på burk. Bonaire och Curacao är de sista länder som vi med säkerhet kommer att kunna få tag på bra konserver i, vilket kommer att visa sig i Colķn.

Ja då var det dags att efter en vecka på Bonaire att segla vidare till Curacao 30nm bort en liten dagsetapp. Vi ankrade upp i det lilla "innanhav" som heter Spance (Spanich) Water, här finns också de flesta marinorna. Vi låg närmast Sarifungi marina och härifrån gick också shoppingbussen varje morgon. Så även här lades lite tid på att hitta bra konserver igen, det äts ju upp en del under tiden. Ville man in till Wilhelmstad fick man ta dingen bort till en annan marina och åka kollektivt in till stan. Så mycket sightseeing blev det inte, vi kände mest för att koppla av och gå våra promenader morgon och kväll. Någon snorkling i Spance Water var det inte tal om, inte ens att bada i när det ligger ett par hundra båtar ankrade. Ett litet besök på likörfabriken var ju ett måste, alla känner ju till Blå Curacao antagligen, en apelsinlikör med en lite speciell historia. På 1400-talet började spanjorerna plantera apelsinträd på ön i förhoppning att kunna skörda fina apelsiner men så blev det inte. Apelsinerna blev sura och gick inte att äta, inte ens öns getter ville veta av dom. I början på 1900-talet var det dock en som använde skalet för att sätta likör och det visade sig att skalen innehöll en arom som gör Curacao likören speciell i smaken. Originalfärgen är klar sen har man färgsatt med orange, blått, grönt sen finns även Rom-russin, Cacao och Kaffe men originalet är som vanligt bäst. Jaha och så börjar dagen närma sig då det är dags att segla vidare och då mot San Blas öarna som ligger på Panamas nordöstra sida 680nm bort.

Sträckan är en av det beryktade sträckorna i världen som alla seglare talar om med vånda inte så mycket för eventuella pirat/narkotika överfall utmed Colombias kust. Nej då är det mer för de starka vindar och den korta sjön som byggs upp då hela karibiska havet möter den Colombianska kusten. De starka vindarna som uppstår är svåra att förutsäga, en del av orsaken beror på ett högt berg som heter Pico Cristobal med en höjd av 5300möh. Berget ligger relativt nära kusten och hjälper till att förstärka de rådande normala ost-nordostvindarna, skulle det sen ligga ett lite lågtryck inne över Colombia blir prognosen än svårare, vindarna kan lätt nå styv kuling och t.o.m. stormstyrka. Vi hade regelbunden kontakt med radioamatör/väderinformatör Karsten Staffeldt i Panama, Karsten (som är dansk) är sedan 35år bosatt i Panama City. Karsten har lotsat många båtar genom åren både i Karibien och på Stilla havet. Vi fick många goda råd för rätt avseglingsdag och vilken väg vi skulle välja för att få en så säker seglats som möjligt. Allting gick väl! Vi lade oss 90nm utanför kusten på 3000m kurvan (djupt vatten = lägre och längre vågor) och fick fin vind hela vägen till San Blas. Som mest blåste det 15m/s och då bara kortare stunder annars låg vindstyrkan mellan 10-13m/s för att sista dygnet vara nere i 7-10m/s. Ett par ord om sjön som periodvis var rätt hög uppskattningsvis ca 4m och med ca 30m mellanrum, man kan lätt tänka sig hur sjön ser ut då det blåser ordentligt.

San Blas el. Kuna Yala öarna öar som man läst och hört talas om i så många år och enligt mångas tycke en av de finaste platser på en jorden runt segling. San Blas består av 365 öar varav 50 är bebodda ca 50 000 inv. och en landremsa på Panamas nord östliga kust. Kuna-indianerna som troligen är de sista fullblods Karibindianer har sedan spanjorerna kom hit på 16-1700-talet kämpat för sitt land. Idag har man egenstyre och egen General Congress, här finns mycket att berätta så jag föreslår för den som är intresserad att gå på biblioteket eller Internet för att läsa mer om deras historia. Kort kan i alla fall sägas att många Kunas lever traditionellt och livnär sig på bl.a. Fiske/frukt o grönt och att sy Molas som man i sina trästockskanoter seglar eller paddlar runt i och säljer. Molas är ett livstycke som är färgglatt och mönstrat med 3-5 tyg lager sydda genom varandra, ett enormt arbete ca 1-2månader läggs ner på en välgjord Molas som säljs för 150-350 sek.

Öarna här ser ut som de paradisöar man snabbt förknippar med resebroschyrer, dom finns i verkligheten! Små korallöar med ett par palmer och ett turkos-blått 28-gradigt vatten runtomkring. Har man sedan ett par grodfötter och ett cyklop finns det en värld till att titta på, koraller och fiskar i alla dess former och färger.

Ett kärt återseende på San Blas var ju givetvis våra vänner Ann-Marie och Micke på Eos som avseglade från Helsingborg för två år sedan. Att ses igen och då i San Blas var en höjdpunkt att minnas.

Att komma inseglande efter 5 dygn bland dessa fantastiska öar och sen ankra upp vid sidan om Eos i ett kristallklart vatten var helt klart en höjdpunkt på vår resa. Lunchen ombord på Eos med nybakat Kunabröd och fruktsallad smakade riktigt exotiskt.

Micke o Ann-Marie hade varit i San Blas i nästan två månader och hunnit segla runt bland öarna en del. Det svåra när man som vi kommer till ett paradis som detta är ju att man på två veckor vill hinna se och uppleva så mycket som möjligt. Ann-Marie och Micke guidade runt oss bland deras favorit öar som även innefattade de öar där Indianbyarna fanns. Vissa byar var mer traditionella än andra, den västerländska levnadsstilen slår ju även rot här ute. Det finns en hel del Kunas som lever i Panama City och tar då givetvis till sig den västerländska stilen. Men indiankvinnorna bär fortfarande sin vackra traditionella klädsel.

Varje vecka kommer det in en Cruisingbåt med dollarstinna turister som givetvis ger inkomster till indianerna men samtidigt vrider bilden lite av det idylliska indiansamhället.

Upplevelsen här i Kuna Yala får ändå högt betyg, när kommer vi att möta nästa samhälle där man fortfarande lever traditionellt?

Två veckor går fort och avresedagen mot Colķn börjar närma sig, Ann-Marie och Micke har erbjudigt sig att ställa upp som linhalare när vi skall gå igenom Panamakanalen och det är ju alltid trevligt att ha bekanta ombord.

Men så händer något oväntat, på morgonen dagen innan vi skall avsegla kommer Micke o Ann-Marie paddlandes och säger vi hänger med! Vadå hänger med? Ja vi tar med oss Eos genom kanalen! Gissa om vi såg ut som fågelholkar! Va! Är det sant! Ja! Det är sant, vi följer med ut på Stilla Havet. Vi hade hoppats på att dom kanske ändrat sina planer (att övervintra i Cartagena) och kanske följde med oss ut men att det skulle bli verklighet det trodde vi inte. Marianne och jag titta på varandra helt förstummade, det är sant! Den kvällen blev det en liten fest! Vi skulle ju avsegla med soluppgången.

Turen till Colķn ca 70nm blev en rullig en, fin 10m vind i början som vid lunchtid mojnar och med en hög no-dyning blir färden riktigt rullig och farten därefter låg.

Vi ankrar för natten vid Islay Linton och fortsätter på morgonen till Colķn som vi når vid lunchtid och ankrar upp på The Flats ett område där det redan ligger en hel del seglare.

Mer om Panama i brev 17

Colķn 070418

Sköt om er

Kay&Marianne