Indien - Röda Havet

 

Resebrev 31  Cochin/Indien-Marsa Hamsiat/Röda Havet 090129-090331

Hej igen

Indien ja vad skall man skriva? Mängder med människor och bilar i en salig röra. Nja det är väl att göra det lite väl enkelt för sig. Inklareringen skall ju göras och man har läst en hel del om hur ålderdomligt det går till. Hamnkaptenen är den förste som skall besökas och vi kommer in i ett litet rum som förflyttar oss 80 år tillbaka i tiden. Det ligger högar med dokument i hyllor och på golvet, buntade med snören och att dom legat där en stund går inte att ta miste på. Dammet är säkert en till två millimeter. Efter en timme får vi ett papper som skall tas till kassan där hamnavgiften skall betalas. Givetvis ligger inte kassan i samma byggnad så det blir en liten promenad. Det tar lite tid innan vi hittar luckan där avgiften skall betalas, sen skall vi tillbaka till hamnkaptenen där kvittot skall visas upp och vi får ett nytt papper som skall tas med till tullen. In i en ny byggnad och tillbaka 80 år, här ligger ännu fler högar med papper som väntar på att arkiveras någon gång. Det krävs fyra personer för att tulla in oss. En som skriver ut papperna och två som kontrollerar och en som ger oss ett kvitto på våra originalhandlingar som skall förvaras här tills vi klarerar ut igen. Innan vi ger oss av till Immigration passar vi på att gå in till kantinen för att få lite lunch. Till det facila priset av 5 sek p/per får vi en lunch som består av fisk, ris och goda indiska såser och te. Vidare till immigration och dit måste vi ta oss med en Tuck tuck. Här går det lite smidigare och efter en halvtimme är vi färdiga med pappersarbetet och kan segla in till ankringen i Cochin.

Det är 32 grader och helt vindstilla.

Här blir vi för första gången besvärade av mygg, visserligen har vi haft mygg tidigare men det här var lite för bra. Tre myggspiraler igång när solen var på nedgång annars gick det inte att vara ute i sittbrunnen som trots allt var den svalaste platsen. Myggnät till akterruffen gjorde inte nattsvalkan bättre. Fläktarna hjälpte till att hålla oss lite avkylda, men det var för varmt!

Cochin en stad med tre miljoner invånare vilket inte går en omärkt förbi. Det är ingen fin stad vi kommit till, det ligger visserligen inte så mycket sopor längs vägarna men väl bakom murar där dom bränns upp när högarna blir för stora. De trottoarer som finns är fulla av hål så det gäller att se var man sätter fötterna speciellt på kvällarna. Kort sagt mycket är söndrigt och halvfärdigt. Men här finns också fina shoppingcentra för kläder och elektronik mm. Kontrasterna är påtagliga beroende på vilken gata man befinner sig på. Sen givetvis trafiken, tutar man inte finns man inte. Ett oväsen utan dess like, man är helt tom i huvudet efter en dag i stan.

Färgklicken i Cochin är utan tvekan kvinnorna, inte bara för sitt utseende utan för sina vackra kläder. Den ene vackrare än den andre, en fröjd för ögat i denna gråa stad.

Vi bokar en tvådagars resa till Munnar, till teplantagen uppe i bergen. Vi längtar efter svalka och lite andra intryck av Indien. Vi blir inte besvikna! Här är fint! Vårt lilla hotell ligger på en av sluttningarna och från balkongen har vi utsikt över en del av plantagen. Det märks att vi är 1500 möh. Den lilla promenaden till hotellrestaurangen tar på orken och vi måste vila två gånger innan vi är uppe, det är inte så mycket med seglarkonditionen. Vi har egen chaufför/guide som kör oss vart vi vill, det tråkiga är bara att hans engelska inte är den bästa och förslagen på sevärda platser är lite tunna. Men efter ett samtal till resebyrån har han nästa dag en hel lista på förslag. Vi besöker te museet och får en lektion i tehistoria och beredning. Just denna teodling bedrivs som ett kollektiv, och har gjorts så sedan engelskmännen lämnade plantagen ifrån sig, vilket år det nu var. Plantagen grundlades i slutet på 1800-talet. Givetvis köper vi med oss lite olika teer, men Ceylonteet står fortfarande högst på Kay's lista över välsmakande teer.

Att gå på restaurang och beställa öl var en ny upplevelse.

We don't have beer, only special tea vilket innebar att ölen serverades i en tekanna och inmundigas i tekoppar! Alla mindre restauranger har/får inga sprittillstånd. Sprit och öl gick bara att handla i speciella gallerförsedda liquor stores.

Det är billigt i Indien, och det mesta går att få tag på även om utbudet av kött inte var det bästa. Ett 4 Gb usb minne för 140 sek, 50 DVD skivor 50 sek, 4 gb minneskort till kameran 100 sek, elektronik generellt billigt.

Det är den 5 februari och våra sju dagar i Cochin lider mot sitt slut och nästa hamn är Salalah i Oman 1400 Nm västerut. Vi får rådet att ta oss norrut 200 Nm innan vi sätter kurs mot Salalah, för att få bättre vindvinkel och medström. Med facit i hand gjorde vi av med lika mycket diesel som de båtar som gick söder om Laccadiverna för att gå mot Salalah. Och vi fick ingen fördel av strömmen som var emot oss större delen av sträckan. De båtar som gick från Goa skall ha haft bättre förhållanden. Men! Vi hade jordenruntseglingens bästa nattseglingar på denna turen! Då det var lite vind på dagarna fick passadvinden lite liv på natten och med en 5 meters vind som vi kunde skära optimalt seglade vi två nätter på ett hav med fantastisk mareld. Så fantastiskt att jag ena natten väckte Marianne för att hon inte skulle missa en av jordenruntseglingens mest fantastiska upplevelser.

Nabob seglad i flera timmar upplyst av ett grönt ljus, så starkt att man skulle kunna läsa en bok. Synd att man inte kunde filma eller fotografera det, men det sitter för alltid i minnet.

Resan tog 14 dagar varav 6 dygn för motor, vinden låg på nord-nordost. Det blåste ingenting de sista fyra dygnen och en hel del båtar började få ont om diesel. Vi har nog aldrig räknat så mycket på när vi kunde starta motorn eller hur många timmar per dygn den fick gå så dieseln skulle räcka till Salalah, vi hade 40 liter kvar av 330 när vi kom fram. Förvånansvärt många båtar har ingen koll på sin logg, man vet inte om man har motström eller medström. Strömmen är ganska väsentlig att känna till när man skall börja räkna på dieselåtgången över flera dygn.

En båt som inte skulle klarat sig fram bogserade en annan med maskinproblem, så löste sig det problemet. Båtar som låg ett dygn för oss kom in i en sandstorm och fick ägna två dagar med att göra rent.

Salalah eller Mina Raysut som hamnen heter, en stor hamn med container och sandterminaler. Vi ankrar upp i en av innerhamnarna som har en dåligt hållbotten, med det blåser nästa ingenting här inne så allt gick väl bland de 30 båtar som låg här. Inklareringen var snabb och utan krusiduller. Nackdelen med att ligga 15 km från Salalah löstes genom att det fanns ett antal hyrbilar på kajen, så det vara bara att teckna sig för vilken dag man ville ha bil.

I Oman är det högertrafik och vägarna håller hög standard, alla vägskyltar har arabisk och engelsk text så det är inga problem att hitta. Likaså butikskyltarna. Salalah kan väl beskrivas som en stad som ligger ganska utbredd. Det är gott om plats mellan husen, breda vägar, lite grönområden och planteringar trots ökenkänslan och dromedarerna längs vägarna. Det märks att man har det gott ställt, bilparken är ny och i shoppingcentras finns allt man behöver. Det byggs nya hus lite överallt. Människorna är väl inte dom allra mest pratglada men mycket vänliga. Man har ju inte så många turister i denna delen av Oman. Kvinnorna går ofta i sina burkas men man ser även kvinnor i västerländska kläder. Kort sagt Salalah är en positiv överraskning.

Vi åker längs kusten ett par timmar och får se de omskrivna boningarna som finns i stora hålrum i bergväggarna. Bilarna är parkerade utanför och det hänger stora presenningar utanför öppningen. Vi får uppfattningen att det oftast är dromedarskötarna/farmarna som bor här ute. Längs vägen finns många dromedarer och dom ser vägen som en naturlig del av öknen och vägrar att flytta på sig eller tar god tid på sig.

Vi har bagaget fullt av dieseldunkar och passar på att fylla upp innan vi kör tillbaka till hamnen. Vi ligger i en frihamn och det är egentligen förbjudet att föra in diesel, men alla gör det. Det finns en pub/restaurang, Oasis, på tjugo minuters promenad avstånd från hamnen. Ett tillhåll för militärer och seglare, här finns Internet och det serveras mat från alla jordens hörn. Vi beställer in en rejäl köttbit och blir inte besvikna, vi har inte ätit så gott och mört kött så länge vi kan minnas, helt fantastiskt gott. Det blev ett par besök till!

Vi har ju anmält oss till ett Rally som heter Vasco da Gama. Rallyt startade i Cochin och avslutas i Turkiet. Vi är 24 båtar som kommer att följas åt för att segla i konvoj längs Omans och Yemens kust. När vi kommit in i Röda Havet kan man möta upp vid ett antal platser på vägen till och i Medelhavet. Om vindarna vill kommer vi att gå direkt till Kreta eller Rodos när vi lämnar Port Said.

Nabob är provianterad och vi är den 25/2 klara för att segla de 600 sjömilen till Aden. Det var tryggt att gå i konvoj men det var samtidigt de mest frustrerande 600 sjömilen vi seglat. Tänk er själv att 24 båtar uppdelade i fyra grupper med olika förutsättningar såväl besättning som båt skall hålla samma fart och formation. Allting avlöpte väl men det finns en hel del att förbättra, en alldeles för liten båt fick tillstånd att delta vilket innebar att han fick bogseras hela vägen till Aden av ledarbåten/organisatören. Detta innebar ju att vi inte kunde hålla de 5 knop som var målet, och till mångas förtret. Tur i oturen var att vi inte hade någon vind så alla fick gå för motor, om vi skulle seglat ja det skulle vi inte vilja tänka på bara. En av ett par historier var att man på sista natten upptäckte att en av båtarna inte var med i konvojen längre, alla stannade upp och det ropades frenetiskt på radion men ingen svarade. En båt seglar tillbaka och efter en halvtimme får dom kontakt med den försvunne. Till saken hör att ett par båtar en halvtimme tidigare fastnat i en långrev och så hade den försvunna båten också gjort. Skepparen trodde väl att han skulle hinna skära sig fri och brydde inte om att meddela sin grupp. Att han sen hade dålig räckvidd på sin radio visste han inte. Det finns ett par historier till men dom sparar vi till bryggan på Råå.

Tidigt på morgonen ankrar vi i Aden och vi skålar med en stor ankardram. Det blir ett par timmars vila innan myndigheterna skall ha sina papper, vilket går på mindre än en timme! För att fira inklareringen går fyra skeppare in på en liten restaurang och beställer varsin öl. Det blev två till ett pris av 10 dollar!! Det var de dyraste 33 cl öl jag någonsin druckit. Det blev inga fler öl i Aden, i alla fall inte i land.

Aden en stad som är uppdelad i flera stadsdelar som ligger en bit ifrån varandra. Aden har en lång historia och husen vittnar om detta. Vi åker runt och ser oss omkring i ett par stadsdelar, affärer och gator är typiskt asiatiska. Försäljaren av allt möjligt, skomakaren, smeden m.fl. sitter på trottoaren och försöker få ihop till sitt bröd. Sen finns det ju dom som har sina små affärer där alla har sin vara till försäljning. Det är så fullt med varor att man knappt kan komma in. Man kan gå runt ganska ostörd och titta i affärerna utan att man får en försäljare i hälarna som skall visa allt han har. Man har inte samma levnadsstandard som i Oman, vad nu levnadsstandard innehåller och hur den värderas. En sak är klar, Yemen folket är betydligt mer pratglada och tar gärna kontakt för att få reda på var vi kommer ifrån och vad vi tycker om Aden/Yemen. Vi kan t.o.m. utväxla några fraser med ett par kvinnor i Burka som sitter på en parkbänk och dom har inget emot att låta sig fotograferas. Men vi hör också ett par smädesord då och då, alla tycker inte om västerlänningar. Vi bunkrar som vanligt upp Nabob igen inför turen genom Röda havet. Vi kommer att kunna handla lite färsk mat i Suakin/Sudan men annars skall det finnas mat för en tur på fyra/sex veckor.

Det är den nionde mars när vi lämnar Aden, vi håller ihop den skandinaviska gruppen som består av Malinda, Silene, Blue Marlin, Cintra, Checkmate och Japanska Harmony VI, Helen Kate och ett par båtar till hänger på. Detta är sista sträckan där man kan träffa på pirater och vi kommer att segla ihop fram till Bab el Mandeb, sundet som leder in till Röda havet.

Vi har frisk vind och friskare blir den när vi kommit förbi sundet, det blåser 13-18 m/s i två dygn innan vinden bedarrar och lägger sig runt 10m/s för att på dygn tre lägga sig helt. Vi befinner oss då utanför Massawa/Eritrea, men vinden återvänder och vi bestämmer oss för att fortsätta norrut, man vet aldrig hur länge man får behålla de sydliga vindarna. Vi har sällskap med Eli och Jörn på norska Silene och vi kommer att följas åt tills vi kommer till Port Suez. Vi har tur och når ankringen Khor Nawarat strax norr om gränsen mellan Eritrea och Sudan innan vinden vrider på nord ett par dagar. Här tar vi det lugnt och inväntar att vinden skall vrida eller avta. Nawarat består av ett antal låga öar (2-3möh) längs kusten som ger ett gott skydd mot sjön. Mellan vissa öar finns det rev och man kan se dromedarer vada mellan öarna. Vi ligger kvar tre nätter och kan sen fortsätta 50 Nm till Long Island för att övernatta och dagen därpå segla 37 Nm till Suakin. Suakin är något helt speciellt, det första man ser när man kommit förbi färjekajen är den 1000 år gamla ruinstaden. Ruinstaden ligger på en liten ö och det är en märklig syn, det ser ut som man släppt en bomb bland husen. Nu är det inte så illa utan alla hus är byggda av korallsten och korall vittrar sönder med tiden. Troligen är det inte lönt att reparera husen som nu står och förfaller. Det lilla vi lyckats läsa oss till är att staden har en lång historia och att man inriktar sig på att skyddar den mot vandaler. Suakin var en viktig handelshamn under många 100 år. Fram till andra världskriget skeppade man fortfarande ut slavar.

Vi provianterar lite grönsaker, konserver och nybakat Pita bröd. Vi stannar bara två nätter, vi skal nämligen få sydliga vindar i ett och ett halvt dygn och då gäller det att komma norrut igen. Vi får fin vind från ost vridande till syd och på 30 timmar hinner vi 160 Nm till Marsa Imama som inte var en bra Marsa/vik, det var djupt och dålig hållbotten. Vi lyckas kroka fast oss innan nordanvinden kommer med 15m/s. Vi stannar i två nätter och sen flyttar vi oss till Marsa Hamsiat. Det skall blåsa upp rejält från nord i kanske en vecka och då vill vi ha en bra botten att sätta ankaret i. Så nu har vi legat här i åtta dygn och vinden viner med 15-18m/s runt Nabob. Inte de allra roligaste förhållanden men ankaret sitter och det är huvudsaken. Vi ligger 200m från land så vi kan lätt ta en promenad och få lite rörelse kroppen. Eller ta en snorkeltur på reven. Det är idag den 31 mars 2009 och högtrycket flyttar sig långsamt norrut. Har vi tur kan vi segla norrut imorgon. Skulle väderfönstret visa sig hålla kan vi vara i Hurghada tre dygn senare.

Lev väl och sköt om er

Kay & Marianne

Detta var brev 31

090331 Marsa Hamsiat 21.41N 36.53E Röda havet