Australien

 

Resebrev 24   Bundaberg-Sydney 071115-080130

Efter en trevlig avslutningsmiddag är det dax att segla söderut, vi har bestämt oss för att fira Jul och Nyår i Sydney. Men först skall vi in till Brisbane och handla lite Julsill och knäckebröd på Ikea. Det första etappen blir inte så lång, vi följer kusten bakom Fraser Island och ankrar vid resortet Kingfisher. Fraser Island skall vara världen största sandö enligt guideböckerna. Vi stannar tre nätter och passar på att vandra upp till en av sjöarna som heter Lake McKenzies, en sjö som endast fylls på av regnvatten, vilket det ju gör i flesta insjöar men här finns inga åar bara regn och grundvatten. Vandringen är 13 km men väl framme belönas vi med en sjö som har kritvita stränder och ett kristallklart vatten, efter ett dopp i det 25 gradiga vattnet äter vi våra mackor, när man ser ut över sjön ser stränderna ut som snö, lite som en skånsk sjö tidigt på våren men lite varmare.

Vi är sugna på ett dopp i havet då vi kommer tillbaka till båten. Jag passar på att fråga en guide om det går att bada innanför Fraser Island. Till svar får jag: No problem mate! there are some sharks but not aggressive, but look out for the Sting Ray near the shore! Don't go swimming on the east side you will be eaten! Det lugnar ju lite så vi tar ett dopp från båten och passar på att rengöra botten lite, färgen är nu 19 månader och det växer bra.

Vi seglar vidare till Tin Can Bay en lite ort med krabbtrålare och en lite marina, vi passar på att handla lite vilket ju alltid ger en promenad så att man kan se sig omkring. Strax norr om Tin Can Bay ligger "utloppet" till Stilla havet eller Coral Sea som det heter nu. Eftersom vi färdats bakom Fraser och då på s.k. Inland waterways måste ju vattnet kunna komma in och ut, och "in/utloppet" som heter Wide Bay Bar ( bar = sandbank) skall vi passera och detta måste göra då tidvattnet är rätt dvs. att det är på ingående, strax efter högvatten. Skulle man försöka gå ut på lågvatten är det risk att man slår i sandbotten eftersom dyningen är påfallande hög. Skulle man gå ut för tidigt dvs. att vattnet är på väg ut kan man få uppleva en sjö som är otrevligt hög och kort tillsammans med ett strömmande vatten. Det gäller att planera sin avgång och ankomst dels till dessa in/utlopp men än viktigare när man skall gå upp i floderna. Det är många faktorer som bestämmer förhållandena, vind och dyning ej att förglömma. I floderna är det dessutom fördröjning på hög och lågvattnet beroende hur mycket vatten som flyter i floden, men som tur är så kan man alltid kalla upp Cost Guard stationer där man kan kontrollera förhållandena. Volunteer Cost Guard eller Volunteer Marine Rescue finns längs hela Australiens kust och är bemannad dygnet runt. Väderrapporter sänds regelbundet eller då man kallar upp en station. Man kan anmäla sig på en station då man avgår och sedan kalla upp stationer på vägen för att rapportera sin position och slutligen avanmäla sig då man är framme. Ett bra system, men det blir en massa radiopratande när man seglar längs kusten, och på natten kan det bli svårt med nattvilan för den som skall sova. Men det är skönt att dom finns, det går alltid att komma i kontakt med VMR. Det heter VMR norr om Brisbane och Vol. Cost Guard söder om Brisbane ingen vet varför! Vi seglar/kör motor ut över Wide Bay Bar i stiltje men man märker tydligt av det strömmande och oroliga vattnet. En liten dagsetapp på 60 nm till Mooloolaba som ligger 40nm norr om Brisbane. Vi går in i floden och ankrar inne i centrum (många städer/orter ligger vid floder). Mooloolaba är en riktig semesterort och med priser därefter men vi skall bara ta det lugnt och se oss omkring, vi ankrar ju givetvis gratis. Vi åker till Australian Zoo som är Steve Irwin's hem, krokodiljägaren som ni kanske kommer ihåg från tv. Ett mycket trevligt och välhållet zoo, visserligen lever djuren inspärrade men inte i burar som på många zoo. Här fanns djuren i inhägnader och var förvånansvärt pigga. På en arena visades och undervisades det i Australiensiska djur, ormar, krokodiler, fåglar mm. Ett bra sätt för barn och vuxna att lära sig hur man beter sig då man möter orm eller krokodil och vad som skall göras då man blir ormbiten, blir man krokodilbiten finns inte mycket att göra. Givetvis fanns det många krokodiler i dammarna och vissa var riktigt stora de största ca 5-6m. Att se djurskötarna mata dom gav respekt, dom är snabba och det är kraft i käkarna!

Nästa etapp går ut till Morton Island som ligger öster om Brisbane, det finns en hel del resorts på Moreton och det är ju lite av en semesterö för Brisbanefolket. Ett par nätter sen är vi nöjda, det vimlar av små motorbåtar på dagarna och dödar allt vad lugnt heter. Vi seglar över till Brisbane och går 10 nm uppför floden, framme vid Botaniska trädgården kastar vi ankar. Att ankra på en flod mitt i en storstad är en ny upplevelse, man kan ju tro att man bara hör bilar men det är faktiskt ganska lugnt, man hör fåglar och cicadorna lika mycket. Vi ligger ankrade tillsammans med Christina, Eos och Norska Blue Marlin. Vi tar bussen ut till IKEA och ser oss omkring bland de välkända möbelnamnen, undra vad australiensarna tycker om namn som Sortera, Klippan, Älmhult, Vila, med andra ord man har behållit de svenska namnen. Kul! Lite köttbullar med brunsås och lingon passar vi på att luncha i oss. Sen bär det iväg mot den svenska avdelningen, här hittar vi snabbt sillen, knäckebrödet, pepparkakorna, Ahlgrens Bilar, Kalles Kaviar, Hjortronsylt och givetvis en smal kokt med bröd.

Det är nu den 4:de december och det är hög tid att segla söderut för att komma fram till Sydney till jul. En sträcka på 500nm avverkas normalt på fyra dygn, men vi vill hinna se lite på vägen ner och till det skall vädersystemens låg och högtryck planeras in. Vi har nu inga passadvindar längre, utan som i Sverige låg och högtryck som bestämmer vind och väder. I princip passerar ett lågtryck med 5-7 dygns mellanrum som ger sydliga vindar i två dygn, sen kommer högtrycket och vinden vrider sakteliga österut och slutligen n-no sen börjar det om igen. Och sen har vi ju tidvattnet som skall planeras. Väl på sydlig kurs går det rätt fort, det går nämligen en sydgående ström på 1,5-3 knop och det tackar man ju för, det tråkiga kommer när vi så småningom skall norrut igen.

Vi tar fyra dagsetapper i början och två nattseglingar för att nå Sydney, vi stannar till i Tabby Isl., Coolangatta, Ballina, Yamba, Camden och sen Sydney. Vi passerar 30°S och Coffs harbour och seglar nu på Tasman sea.

Sista natten till Sydney blir en stökig natt då vinden ökar till 30kn 15m/s, och sjön blir upprorisk troligen på grund av den starka strömmen som periodvis är uppe i 3 knop. Men strax innan soluppgången har vinden lagt sig helt och vi närmar oss kusten under motorgång i ett strålande solsken. Det är nu den 21 december och vi går in mellan South och North Head, en stor öppning i kustlinjen och kommer in på The Sound och strax därefter Port Jackson som viken heter där Sydney ligger. När vi har rundat South head ser vi Sydneys siluett inramat av en vacker kustlinje, det dröjer några sjömil till innan vi slutligen ser Operahuset och Harbour Bridge de två välkända byggnadsverken som man så många gånger sett på fotografier, film och tv. Vi drar ner lite på farten och går lite åt sidan för att se oss mätta på den fantastiska synen vi har framför oss, vi har kommit till Sydney.

Vi går under Harbour Bridge till Blackwattle Bay, här är det 15 min gångväg till Sydney centrum. Vi kan lägga dingen vid fiskmarknaden till ingen kostnad, vattenkranar finns vid grillplatserna. S/Y Christina och Blue Marlin ligger redan och guppar med soltältet uppe. Här ligger vi mycket bra med en park och Sydney´s siluett som utsikt.

Dottern Ofelia med kompisarna Katja och Mattias som kom för två dagar sedan och ligger ute på Bondi Beach och lapar sol. Det blir ett härligt återseende när Ofelia kommer ner till hamnen på eftermiddagen. Vad livet är gött! Katja och Mattias gör oss sällskap lite senare och får smaka på färsk ugnsbakad tonfisk som vi fångat strax utanför kusten.

Den 22:e går vi in till The Domain som är en av Sydney's parker där det anordnas Christmas Carol.

Det är första gången vi "firar" Jul på Australienska som påminner mycket om den Amerikanska.

Ofelia o co passar på att åka ut till Blue Mountain för att vandra. Vi passar på att städa upp och förbereda för julfirandet. På julafton är Ofelia, Katja och Mattias tillbaka och julbordet är dukat. Vi njuter av den klassiska sillen och den taxfria snapsen, snaps finns inte i Australien! Som huvudrätt blir det god rostbiff med Lennart potatis.

Den 26 är det Boxing day och då startar Sydney to Hobart race, en välkänd havskappsegling som går till Hobart på Tasmanien. Vi packar matsäcken och tar färjan ut till South Head för att se starten. Det är riktigt varmt men intresset är det inget fel på, det är tiotusentals kanske hundratusen åskådare ute och vill sen de 80 båtarna ge sig av söderut.

Vi närmar oss nyår och Sydney stad har lovat visa upp det bästa fyrverkeriet någonsin! Vi går ut och ankrar på norra stranden, i närheten av zoo där man skall kunna se det mesta av föreställningen. Det finns sex! uppskjutningsplatser inkl. Harbour Bridge utplacerade i viken, allt för att alla skall kunna se fyrverkeriet. För barnen har man ett kortare fyrverkeri 21:00, en försmak på vad som väntar. Tidigare på kvällen har vi knytkalas på stranden och grillar grillspett. Hela viken är full av båtar, det ankras hur som helst. Vädret skall hålla sig lugnt, annars skulle det blivit kaos. Det närmar sig tolvslaget och alla står upp och skålar in det nya året när det stora timglaset på bron runnit ut och fyrverkeriet sätter igång. Det skjuts upp raketer från sex platser, jag väljer att säga ett ord för att beskriva det vi ser, otroligt! När slutet närmar sig skjuts det även upp raketer från skyskraporna! På finalen ser vi hur det rinner fyrverkeri från Harbour Bridge. Otroligt! Vi har under 15 min varit med om ett av världens mest storslagna fyrverkeri.

Ofelia o Katja åker till Cairns några dagar för att dyka på det Stora Barriärrevet.

Vi fortsätter att utforska Sydney stad.

Sydney är en mångkulturell stad där de flesta länder finns representerade, länder från östra Asien är största gruppen. Vi besöker The Rocks som är en del av det gamla arbetarkvarteren, och här finns en hel del gamla hus bevarade. Även här har det demonstrerats en hel del för att behålla det gamla byggnaderna som skulle rivas och ge plats och nya skyskrapor och affärscentra. Förnuftet fick råda och byggnaderna står kvar, renoverade och ger en liten bild av hur det såg i slutet på 1800 och början på 1900-talet. Stora delar av The Rocks revs 1920 och skulle ge plats till Harbour Bridge, bron var ett tag världens största och många undrade vad man skulle med en så stor bro till. Bron har sex filer och en järnväg, på senare år har en tunnel tillkommit. När man åker över bron kan man bara förundras över att den byggdes 1920-32.

Det börjar närma sig avresedagen för Ofelia o Katja, men innan dess skall vi hinna med en middag på en Libanesisk restaurang. Libanesisk mat hade vi inte provat på tidigare, och vi kommer att göra om det när tillfälle ges. Det var riktigt gott! Lite magdans fick vi också vara med om, och dansösen var inte sen att bjuda upp gästerna. Turen kom till Ofelia som visade upp sin talang i magdans till applåderande gästers förtjusning. Vi avslutar middagen och tar en taxi till The Domain där Brian Wilson (Beach Boys) spelar. Brian har ju inte fått så bra kritik för sina tidigare spelningar, men vi ger honom klart godkänt.

Avresedagen infinner sig och vi tar farväl av Ofelia o Katja. Det blir lite tomt.

Botaniska trädgården ligger centralt och besöktes ett par ggr, alltid skönt att vandra bland grönska och fågelsång, även om det finns många grönområden så blir man rätt trött på alla bilar. Operahuset skulle ju givetvis besökas, denna fantastiska och omtalade byggnad. 1957 utsågs Jörn Utzon till vinnare i designen av National Opera House. Man beräknade kostnad till 7 miljoner Aus dollar och stå klart om tre år. Sexton år senare invigdes Operan och kostnaden hade stigit till 102 miljoner dollar. Förseningen/fördyring berodde på den speciella designen som krävde ett helt nytt sätt att bygga på. När man går inne på Operan börjar man förstå vad byggherrarna hade för utmaning. Fantastiskt att se alla bågar som håller upp taken eller skalen som det heter. Efter en hel del politiskt tumult avgår 1966 Jörn som chefs- designer, byggnaden färdigställs av byggherrarna 1973. Tyvärr är hela inredningen inte gjord efter Jörn's anvisningar. Jörn har sedan 1999 åter anlitats som chefsdesigner och inrett ett rum med den tänkta Jörn Utzon designen. Vi skulle beskriva den som skandinavisk, ljus trä inredning utan krusiduller och med ett tvålfling's "vaxat" trägolv. Stor del av Operahusets inredning går i ljust trä med rena linjer. Att Jörn är dansk och keramikplattorna på skalen kommer från Höganäsbolaget bör kanske nämnas. Tyvärr var alla intressanta föreställningar utsålda sedan länge. För att finansiera byggnaden anordnade man ett lotteri, på två år fick man in pengarna för att täcka kostnaderna! Sydneyborna är idag mycket stolta över sin Opera, som tillhör en av det mest aktiva i världen. Byggnaden är sedan 2007 upptagen på Världsarvslistan.

Blue Marlin seglar upp till Yamba så att flickorna kan gå i skolan och Janne och Stina seglar mot Tasmanien. Vi seglar upp en liten bit på Parramatta River där vi har bokat en boj i en marina. Vi kommer att lägga Nabob här under de fyra veckorna vi är hemma i Sverige.

Dax att avsluta brev 24

Seglingen norrut tar vid i brev 25

080130 Sydney

Sköt om er

Kay & Marianne

 

Resebrev 25    Sydney-Townsville 080304-080516

Tillbaka i Sydney efter fyra fina veckor i Sverige, lite kallt men med en hel del soliga dagar. Och det var givetvis riktigt roligt att träffa familj och vänner igen. Men det var påfallande vad tiden står stilla eller går fort vilket man nu vill, efter ett litet tag var det som om man inte varit borta i 1½ år.

Nabob låg kvar där vi lämnat henne och allt var i sin ordning, fräsch och fin. Det hade regnat mycket under tiden som vi var hemma, hon såg nytvättad ut. Det var bara att torka av sittbrunnen lite sen var allt som vanligt. Alla gömda prylar grävdes fram, faktum var att den sista prylen hittades först två veckor senare. Otroligt vad man kan gömma saker på en båt, måste skriva en lista nästa gång. Vi lämnar bojen och seglar tillbaka till ankringen i Blackwattle bay.

De första dagarna går åt för att fylla proviant förråden igen.

Janne och Stina är på väg upp från Tasmanien och vi går söderut en liten bit för att möta dom vi Jibbon Beach. Det är varmt inne i Sydney så det är rätt skönt att komma ut i kustbandet ett par dagar. Jibbon Beach är en lite strand/ankarvik strax söder om Sydney. Janne och Stina kommer in dagen efter och det blir en trevlig kväll ombord, med en hel del berättelser om Tasmanien och Sverige.

Det närmar sig påsk och vi har beställt biljetter till en påskkonsert i Operahuset. Jan-Fredrik och Eva på Norska Necessity ansluter i Sydney och vi äter en riktig god påskmiddag ombord på Christina. Det går att få ihop en Janson och inlagd sill bara man är lite envis och letar runt i butikerna. Och med Jan-Fredrik och Evas Linje Akvavit blir påskmiddagen komplett. Konserten blev en liten besvikelse, man framförde franska verk som var lite för tunga/moderna enligt vår smak, men avslutningen var klart godkänd. Upplevelsen av att sitta i konsertsalen kommer att finnas kvar för resten av livet.

Det börjar bli hög tid att segla norrut igen.

Den första etappen blir inte så lång, vi går till Broken Bay strax norr om Sydney. Broken Bay kan liknas vid ett fjorddelta med en mängd fina ankarvikar. Broken bay är Sydneybornas skärgård, här finns massor med båtar. Vi kommer in på lördag eftermiddag och vikarna är fulla av båtar, vet inte när man sist såg så många båtar samtidigt. På söndagen seglar vi 15 Nm in i Cowan creek, på kvällen lägger vi oss vid en boj och tystnaden blir total. Som sagt vi skall norrut så det blir bara en natt och vi puttrar ut till Pittwater och Newport, Janne&Stina behöver en ny loggivare som skall finnas här. Snacka om service! Den blir levererad till marinan.

Vi sätter kurs mot Lauriton/Camden haven en sträcka på 150 Nm, och nu kommer det vi väntat på, har vi motström eller har vi medström? På seglingen söderut hade vi en sydgående ström på 1-3 knop, man vet aldrig hur nära land den förhärskande Australienströmmen går. Så det är med spänd förväntan vi börjar segla norrut, innan vi rundat Seal Rock vet man inte säkert hur strömmen kommer att gå. Vid midnatt är vi uppe vid Seal Rock och här har vi lite motström, men vi börjar gå lite mot land och kommer in i en nordgående ström på 1-2 knop. Detta mönster upprepar sig hela vägen upp, vid capen/uddarna har vi lite motström men så snart vi går in mot land kommer vi in i bakvattnen och får nordgående ström. Med en lätt fin vind och medström angör vi den 28/3 Camden på förmiddagen. Camden är en av de finaste platserna vi har besökt så här långt, här är fridfullt och mycket fint. Ni som kommer ihåg julkortet, det var taget här. Vi kan förtöja vid gästbryggan där man kan ligga i fem dagar utan att behöva betala något. På kvällen grillar vi biff på stranden tillsammans med Janne o Stina. Dagen efter seglar vi till Trial Bay 58 Nm där vi ankrar för natten för att sedan segla vidare mot Coffs 37 Nm. Coffs harbour är en skyddad hamn som man byggt med hjälp av ett par öar som ligger nära kusten.

Det finns en ytterbassäng och en marina, vi väljer att ankra i ytterbassängen. Lite dyning når in i hamnen annars ligger vi bra. Nästa alla kuststäder satsar på ett eller annat vis på turism och resorts/turistanläggningar och det ger miljön en viss prägel. Här finns frityr och krimskramsstånden. Men här finns även lite fina vandringsstigar. Vi har läst om en bananodling som skall vara en av de sydligaste i världen! Den måste vi ju se tänker vi, så vi vandrar ett par timmar genom villakvarter, ett par ord om australiensiska villakvarter: Att man har sommar året runt slår en direkt när man ser trädgårdarna. Villorna är relativt nya men ingen liknar den andra och dom är påkostade. Att Australien är ett rikt land visste vi sedan tidigare och när man kommer in i ett villakvarter bekräftas det, villorna är pampiga, kanske inte så stora men pampiga.

Nåväl tillbaka till bananerna, vi frågar efter vägen och får uppmaningen att inte missa fryst chokladdoppad banan, i 30 graders värme låter det inte fel. Väl framme ser vi en jättebanan 6 meter lång det liknar mer ett nöjesfält en bananodling, men mycket går tyvärr i den amerikanska businesstilen så även här. Här säljs inte bara färska bananer utan även allt annat som det kan fästas bananavbilder på. Givetvis anordnas det guideturer i bananlandet, men till en kostnad som vi inte tycker är motiverat då det går en trappa genom plantagen som leder till en utsiktspunkt där man kan se stora delar av Coffs och hamnen. Efter en varm vandring beställer vi vars en Banana split och bara njuter. Vi ligger kvar i Coffs två dagar för att vänta in lite nya sydliga vindar, en liten kallfront skall passera oss. De lokala seglarna tycker att vi skall gå in i marinan när passagen kommer, det skall nämligen komma en hel del vind under passageögonblicket. Vi bedömer inte läget så allvarligt och tycker att det inte kan bli så farligt, vi passar på att prata med ett par kappseglare som håller på att transportsegla en kappseglingsmaskin till Sydney. Kappseglarna bedömer inte heller att det borde bli så farligt. På eftermiddagen kommer passagen, den kommer fort och inom 3 minuter har vinden ökat från 5m/s till 20m/s i byarna, fronten passerar snabbt och efter en halvtimme är det hela över. Vi har 40m kätting ute och djupet är 7 meter och Nabob ligger lugnt och fint. De tidigare passagerna vi varit med om har betett sig på samma sätt.

Tidigt på morgonen ger vi oss av mot Yamba 60 Nm, vinden är frisk sydlig 10-15 m/s. När vi kommer ut ur hamnen ser vi att Christina inte kommer efter! Vi har redan hunnit sätta segel och är ute i den friska vinden då Janne kallar på VHF'en. Vi får inte upp ankaret! Men Janne uppmanar oss att segla vidare. Janne och Stina får med hjälp av VMR/Voluntary marine rescue tag på en dykare som efter två timmar lyckas få loss kättingen som fastnat runt ett cementfundament.

En timme innan vi når Yamba är Christina ifatt oss och vi går upp i floden tillsammans. Som jag berättat tidigare måste tidvattnet passas för att gå in och lämna floder, så man har ju hela tiden en tid att passa då man seglar längs kusten. Är det bra väder och lite dyning kan man tänja på gränserna. Vissa flodmynningar är djupa och kan passeras utan att man behöver ligga rätt med tidvattnet.

I Yamba träffar vi norska Blue Marlin som legat här så att flickorna kunnat gå i skolan. På kvällen bjuder Rune och Idun på nykokta räkor mums!

Tyvärr händer det som inte får hända, en av flickorna vill servera lite kaffe och spiller nykokt kaffe på sina lår. Som tur är ligger båten vid brygga, det spolas genast kallt vatten på blåsorna. Stina tar hand om Marita och Marianne åker ut till Nabob för att hämta brännsårs- förband. Blåsorna har gått sönder och måste nu ha förband. De förband vi har heter Burn Free, dom är sterila samt har en kylande och smärtstillande effekt. Efter fem dagar tas förbanden av och såren ser riktigt bra ut, läkningen kommer att bli bra. Burn Free då vi köpte dom marknadsförs av Akla AB. Vi kan varmt rekommendera förbanden, speciellt ombord då begränsad mängd vatten finns.

Vi har ju planerat att ta upp Nabob på land, men av det blir det inget. Kranföraren har tagit semester så underhållet får vänta ett tag till. Det var i och för sig bra att det inte blev något underhåll, det regnar en stor del av tiden vi är i Yamba.

En eftermiddag är Marianne och Stina är ute och handlar, klockan börjar bli mycket och solen har gått ner för en timme sedan. Var blir dom av! Och varför ringer dom inte! Det visar sig senare att det inte finns någon gatubelysning på vägen till/från shoppingcentrat. Normalt sett har dom telefon och ficklampor med sig men inte denna gång. I ett kompakt mörker letar dom sig så småningom hem.

Efter en vecka är det dags att röra på sig igen och målet är Gold Coast 109 Nm en bit söder om Brisbane. En fin nattsegling och den 12/4 seglar vi igenom den konstgjorda öppningen vid Southport. Ann-Marie och Micke med Eos är på väg till Vanuatu och vi har bestämt träff i en ankarvik i The Broadwater som dessa inlandsvatten heter. På eftermiddagen ligger fyra skandinaviska båtar ankrade i samma ankarvik, Eos, Nabob, Christina och Necessity. Det blir återigen en sen fin kväll ombord på Christina. Vi har fått tid att lyfta Nabob i Manly som ligger strax söder om Brisbane. Samtidigt skall datorn lämnas in för reparation, en krets till strömförsörjningen ville inte mer och bestämde sig för att "brinna" upp. Reparationen tar en vecka och det passar med tidplanen för Brisbane. Det tar oss två dagar att tvätta, vaxa och måla Nabob. Tredje dagen ligger hon åter i vattnet och vi seglar upp för floden till Brisbane. Dagarna i Brisbane går fort, lite proviantering, en runda på puben, hämta datorn och sen är det dags för avfärd igen. Här träffar vi norska Silene och Helen Kate igen, och även dom är på väg norrut, ja det är gott om norrmän som är ute och långseglar.

Vi går till Scarborough för att få en lagom etapp till Farser Island. Väl ankrade utanför marinan tar vi jollen och hälsar på Jan och Astrid på norska Celin som vi träffade första gången i Trinidad. Jan och Astrid har legat här sedan december men hyrt bil och kört runt en del.

Nästa morgon seglar vi mot Fraser Island 110 Nm det blir en segling med mer vind än vad som utlovats och vi måste bromsa för att inte komma fram för tidigt. Vid midnatt kommer en åskfront som legat över land ifatt oss och ger oss massor med vind och vatten, vi slipper turligt nog åskan men vind får vi så det räcker och blir över. Typisk att det skall blåsa som mest när man som minst behöver det. Vi har etablerat ett skandinaviskt radionät när alla nu börja segla norrut och österut igen. Janne och Stina som avseglat några dagar innan ligger för ankar bakom en udde strax söder om Wide bay bar som in/utloppet heter för att komma in bakom Fraser Island.

(Baren är det samma som sandbanken som ofta ligger utanför in och utlopp)

Necessity som avseglat dagen innan kunde inte komma in över baren, dyningen gick för hög och sjön bröt kraftigt, Necessity seglade norrut 100 Nm för runda Fraser Island och gå mot Bundaberg.

Vi kommer fram tidigt och går sakta fram mot baren, samtidigt kallar Stina upp oss på Vhf'n och säger att den bästa tiden för att korsa baren är två timmar innan högvatten, passar oss som handsken. Vi går fram och ser dyningen bryta med kraftiga rykande vita toppar. Vi spanar vidare för att läsa in oss, vi har koordinater som vi skall hålla oss till för att gå på det djupaste stället, men det bryter i stort sätt över hela området. Efter ett tag ser vi ett område som det bryter lite mindre på och på det siktar vi. Vi varvar upp motorn till 1500 varv och styr mot det lugnaste stället, framför oss bryter en stor sjö som skickar yrande saltvatten över oss. Nu är vi framme vid brottkanten och känner hur Nabob lyfts ett par tre meter för att sedan accelera och surfa med i brottsjön. Sjön kommer rakt bakifrån så det är inga problem att hålla Nabob på rätt kurs och det hela går galant, det var faktisk roligt. Christina ligger efter oss och får en fin resa över baren. När vi kommit in på Sandy Strait råder stiltje, ute på havet blåste det mellan 10-13m/s med sjö därefter.

Det blir att starta motorn för att hinna norrut en bit innan vi får lågvatten, det finns en sandbank på halva vägen som måste passeras 2 timmar före/efter högvatten. Vi hinner och släpper ankaret, vi har seglat hela natten och längtar efter kojen ett par timmar. På kvällen bjuder Janne och Stina på pizza, Stina gör goda Pizzor! På morgonen seglar vi uppför floden till Maryborough, Janne Och Stina seglar till Bundaberg.

Varför vi väljer Maryborough beror på allt fint som skrivits, här finns nämligen det flesta husen från 1850-talet bevarade och det är det inte så ofta man får chansen att se dom, i alla fall inte här i Australien. Det 20 sjömilen uppför Mary River börjar lite knepigt, många sjömärken i början på floden är flyttade och stämmer inte med sjökortet så det tar lite tid innan vi lyckats se var sjömärkena börjar. Här i början är det grunt och det gäller att ta sjömärkena i rätt ordning. Annars går färden fint, alltid lite speciellt att färdas på en flod. Ju längre upp vi kommer desto brunare blir vattnet, Kay döper snabbt om floden till Muddy River som senare visar sig stämma bra. Vi är nu bara 500 m från Maryborough men ser ingenting av stan, det är så tät grönska på flodstranden så man skymtar bara ett par hus. Vi lägger dingen vid den offentliga bryggan som är rejält lerig (muddy), och med ett tidvatten på nästan 2 meter ligger delar av bryggan under vatten och samlar på sig lera. Alla vet ju hur lätt det är att tvätta bort fin lera, jag tror fortfarande vi har lera ombord från Muddy River.

Maryborough är en trevlig liten stad med många fina hus, och man har allt som man har i en storstad när det gäller affärer så vi passar på att fylla upp förråden lite. I Maryborough föddes Pamela Lyndon Travers, författarinnan av Mary Poppins och en lite staty står utanför hennes hus. Efter ett par dagar är vi nöjda och går nerför floden igen, vinden skall gå över på syd igen och då vill vi vara med, vi lägger ankaret bakom en udde vid flodmynningen.

En bit bort ligget en fin gammal segelbåt, efter en timme hör vi årtag utanför. Hello! Your from Sweden aren't you! My wife was in Sweden last week! Vi bjuder ombord Stanley på en kopp kaffe. Det visar sig att hans fru refererar karate och det har tydligen varit en tävling i en stad som han tror heter Lund, ja världen inte så stor. Stanley visar sig vara 80 år ung, och bor i Maryborough. Stanley har i sina yngre år på 50-60-talet seglat runt i Karibien, Sydamerika och stora dela av Stilla havet. Det var riktigt roligt att under ett par timmar höra Stanley berätta om hur det var att segla på den tiden, utan GPS och utan radio. På den tiden var det sextant som gällde och i bästa fall ett uppdaterat sjökort. Han vårdar sin 12 meters träbåt som ett barn och han tänker aldrig skiljas från henne.

Vi lättar ankar den 28/4 innan soluppgången och seglar mot Great Keppel Island 185 sjömil norrut. Vi kommer fram strax efter lunch, här ligger redan Necessity och Christina. Vi vandrar runt lite på ön som påminner lite om Anholt, vi ligger kvar två nätter. Nästa mål blir MaKay 170 Nm norrut, vi väljer att gå in i marinan för att fylla upp vattenförråd och diesel, och hoppas även på lite mat innan vi går ut till Whitsunday öarna. Men här finns något som heter Labour day och allt har stängt. Det visar sig också att här uppe i norra Queensland har affärerna inte öppet på söndagar. Så det blir inte så mycket mathandlande. Vi seglar ut till öarna i förhoppningen att kunna snorkla lite, men det vi hört tidigare besannas, vattnet är mycket grumligt. Det främsta orsaken är de kraftiga tidvattenströmmarna som drar upp mycket bottensediment. Vi får rådet att gå till Hook Island en av det nordligaste öarna. Här finns gästbojar utlagda för att man inte skall ankra och skada korallerna.

Vi är snabbt i vattnet och se sikten är skapliga 2-3 meter, fisken är helt orädd och mycket närgången. Vi får se en mångfald av korall- fiskar, rockor och en sköldpadda. Men det finns ju en baksida av att bada i dessa vatten! Här finns nämligen maneter som är farliga och kan vara dödliga. Det säljs givetvis "stinger" dräkter som kan liknas vid en Fantomen eller Spidermandräkt. Men det går bra med långkallingar och långärmad undertröja till allas förtjusning. Sen finns ju hajen, sjöormen och krokodilen att hålla koll på. Sen skall det väl tilläggas att vi är lite bortskämda med alla fina snorklingar som vi haft på vår resa. Australien kan än så länge inte mäta sig med det vi upplevt tidigare. Vi får se vad Cairns kan bjuda på, och då lite längre ut på Stora Barriärrevet.

Vi går in till Airlie beach som är ett populärt Backpackers (Ryggsäcks resare) mål. Vi provianterar det vi inte kunde i Macay och går ut till öarna igen.

Efter en god middag med vin och sång ombord på Nabob skiljs vi nu från Janne och Stina som skall segla hemåt via Kapstaden/Sydafrika och har lite mindre tid att spendera. Man skiljs och man och träffar nya, så har det varit hela vägen, men det blev lite tungt att ta farväl igen, men vi hörs på radion och så har vi bestämt en fest på RHSS till hösten 2009.

Själv skall vara i Darwin i månadsskiftet juni/juli, så vi kan lägga lite mer tid i ankarvikarna.

Vi kommer delta i ett rally som går från Darwin till Kupang på västra Timor och vidare i Indonesien upp till Singapore. I detta rally kommer alla norska båtar tillsammans med 130 andra att mötas igen. Micke och Ann-Marie på Eos som seglar via Vanuatu träffar vi troligen i Kupang igen.

Det är den 12/5 och vi dagseglar till Townsville och Magnetic Island, ön fick namnet av James Cook då ön ställde till det för James kompass.

Tänkte fortsätta brevet med lite berättelser om hur det är att segla och bo på en Rasmus och vad som varit bra/dåligt och gått sönder men det får vänta till nästa brev. Lite för att locka till nästa läsning och för att lägga lite press på skribenten.

Lev väl och sköt om er

Kay&Marianne

Detta var brev 25

080516 Magnetic Island

 

Resebrev 27   Townsville-Darwin 080515-080713

Vi ligger i Horseshoe bay på Magnetic Island utanför Townsville. Även detta är ett välbesökt backpacker mål. Vi tog färjan in till Townsville som visade sig vara en ganska tråkig stad. Visst fanns här allt för proviantering men att flanera runt gav inte mycket ögonfröjd. Däremot är Magnetic Island en lite pärla. Här finns en stor flock Koalor, vi lyckades bara se en! Livet på ön har en avslappnad stil, ett par hundra bofasta i en riktig ö-atmosfär.

En morgon innan solen gått upp börjar det blåsa rejält på vår ankarplats, vindbyarna är upp över 20m/s. Längst ut ligger en stor segelbåt med motorproblem ankrad. Givetvis släpper hans ankare och börjar driva mot revet, i sista stund vaknar dom och börjar ta upp ankaret men när det är 15 meter kätting kvar blir det stopp i ankarboxen. De tvingas sätta segel och komma ut på djupare vatten och bort från revet. Efter två timmar lyckas dom segla tillbaka till ankarviken. Tillråga på allt blåser genuan sönder i den byiga vinden. Ja, där ser man vad som kan hända en morgon i en lite ankarvik.

Vi dagseglar vidare mot ön Orpheus, ankrar för natten och går sen in bakom Hinchinbrook island. Vi har nästa blivit lovade få se krokodiler här, vi går för motor och spanar i kikaren hela dagen och kvällen men ingen krokodil vill visa sig, nåväl det kommer fler tillfällen. Den 21/5 fortsätter vi till Dunk Island, en fin liten ö med ett resort som man inte ser mycket av. Vi passar på att göra en fyra timmars vandring genom gammal regnskog som leder oss över toppen med en magnifik utsikt. Vi tänkte stanna en dag till men vädret skall bli sämre så vi seglar 30nm till en liten ankring innan vi dagen efter i hällregn seglar till Cairns. Vi ankrar första natten i floden för att dagen efter få en plats i marinan. Vi ligger kvar en vecka för att proviantera, fylla vår svenska gasflaska och underhålla Nabob.

Vi träffar här Karin ”Kez” en svensk tjej som seglat med Ostindiefararen Göteborg till Fremantle och sen jobbat sig över kontinenten och slutligen hamnat på Duyfken som vaktansvarig. Duyfken är en replika på det första europeiska skepp som 1606 kom till Australien.

Det är den 1/6 och vi fortsätter norrut, ankrar vi Low Island, Hope Island, och den 4/6 är vi Cooktown. Cooktown är mest känt genom att James Cook reparerade Endeavour här efter grundstötningen på ett av reven. Cooktown är i storlek med Råå/Viken. Varje år anordnas en festival i samband med Drottningens födelsedag. Under ett par dagar får vi vara med om lite skådespel, om livet iland och Cooks landstigning. Det finns nästan ingen dokumentation om Cooks tid här men man lyckas ändå spela upp ett underhållande scenario om hur det skulle ha kunnat gått till, allt från mötet med Aboriginer till krokodiler. Givetvis finns en marknad och en lådbilstävling med på programmet.

En vecka går fort och vi fortsätter mot Lizard Isl. som kommer att bli en av höjdpunkterna på färden norrut. Vi avseglar med soluppgången och seglar de 52 sjömilen på 8 timmar. Norr om Cooktown och upp till Cape York blåser det nästan alltid mellan 12-17 m/s från syd ost. Lizard Island möter oss med en fin ankarvik och vita stränder. Vi ankrar sidan om ett av reven som visar sig vara ett fint snorkling ställe. Här finns en stor samling Giant Clams, jättemusslor som är upp emot 1.5 meter stora, man tror knappt sina ögon när man simmar över en. Här gäller det se upp var man har sina armar och ben. Vi snorklar varje dag för att ta igen förlorad vattentid. Vi får se en mängd fiskar i det ovanligt klara vattnet.

Givetvis skall det vandras och denna gången går turen upp till Cooks lookout, det var här James spanade efter en öppning i revet för att kunna segla hem igen. Det blev en varm vandring på läsidan av ön. Men väl uppe blåste det kuling och svalkan var befriande. Vi stannar fem dagar på Lizard Island och sen går det vidare mot Flinders gruppen med en nattankring på Ingram Island (ingen bra ankring men en natt ok)

På Flinders Island finns gamla Aboriginmålningar som vi vill titta på. Här träffar vi också Peter och Ulla på Lovina och tillsammans beger vi oss iväg till en av öarna för att leta upp grottorna med målningarna. Det bli en fin vandring innan vi vänder tillbaka till dingarna och får se att vattnet är 300 meter ut från stranden, lågvatten! Att släpa dingarna genom dyn är inget att tänka på så det är bara att uppsöka en skuggig plats och vänta på att vattnet kommit närmre. Det kan ibland vara klurigt att avgöra hur mycket land som torrläggs vid ebb. Efter två timmar och 50 m till vattnet bär vi ut dingarna och fräser hem de två sjömilen till Nabob.

Nästa morgon går det vidare och nästa ankarplats blir Cape Greenville efter en natt segling och 160 Nm. Det är midsommarafton som vi firar tillsammans med Ulla och Peter. Vi har sparat lite Matjes och senapssill och tillsammans med ägg, grovbröd och Aalborgs Akvavit känns livet ganska bra. Dagen efter dingar vi över till räktrålarna som ligger sidan om oss och undrar om vi kan köpa lite räkor. Hur mycket vill ni ha och svarar två kilo, han försvinner ner i frysrummet och ger oss en påse fylld med stora fina räkor, betalt vill han inte ha. Gissa om vi frossade i jätteräkor på kvällen.

Och så seglar vi vidare, en nattankring på väg mot Escape river i frisk vind igen 67 Nm på 11 timmar. Nästa dag är det dags att runda toppen Cape York och ankra i Seisia. Lite underligt att börja segla västerut igen. När vi kommer fram ligger det 20 båtar och väntar på att segla över den beryktade Bay of Carpentaria. Carpentaria beskriv ibland som Australiens nordsjö eller östersjö. Med en ihållande passad som ger 15 m/s och tidvattenströmmar blir sjön inget kul att segla i.

Under hela vår segling norrut har vi lyssnat till och ibland rapporterat till Scheila net. Här kallar många båtar in som befinner sig på östra sidan av Australien. Båtar som befinner sig väster om Cape York kan kalla in på Darwinnätet. Vi hör en morgon från båtar som är på väg över Carpentaria att dom har 6 meters brytande sjö från flera håll och hela besättningen är sjösjuk. Nej nej, det vill vi inte vara med om! Vinden skall avta nästa dag och 20 båtar gör sig klara för avfärd. Vi bestämmer oss för att ligga kvar en natt till dels för att vi inte hunnit göra det vi skall och dels för att sjön skall få lägga sig lite innan vi ger oss av. Nästa dag är det bara Blue Marlin och vi som är kvar i ankarviken. När vi lyssnar in på nätet hör vi hur båtarna fortfarande har 13-15 m/s och att sjön är katastrof. Alla båtar kom välbehållna i hamn om än lite mörbultade och trötta.

Vi avgår nästa dag med Gove som nästa ankring 353 Nm västerut, vi har frisk vind 20 Nm ut från kusten sen dör vinden. Vi känner oss blåsta! Vi startar motorn i tre timmar sen kommer vinden igen. Vi får fin vind 8-10 m/s hela kvällen fram till midnatt då vi seglar igenom en molnbank, på andra sidan molnbanken får lite mer vind 10-13 m/s och en sjö som kommer från tre håll, det blir lite Liseberg innan vinden på morgonkvisten avtar och sjön börjar lägga sig. Andra dygnet seglas i behaglig vind och sjö och vi angör Gove på eftermiddagen tredje dygnet.

Gove Harbour eller Nhulunbuy som det heter i kartboken är mest känt för sin utskeppningshamn av Bauxit. Byn som ligger en mil in i landet är av storlek med Höganäs och har det mesta man behöver. Under regnperioden kan det vara omöjligt att ta sig härifrån då alla vattendrag gör vägarna oframkomliga. Det är inte ovanligt att man är avskuren i tre månader, flyget får sköta transporterna.

Vi träffar Ted och Frances med sonen Björn en av dagarna. Ted och Frances har sin båt ankrad här sen ett par år. Ted jobbar med vägunderhåll och har planer på att ge sig ut och segla igen. Vi åker till byn med Frances för att fylla på förråden igen. På vägen till Darwin kommer vi inte att kunna handla. Vi hinner vara med på en 60 års fest på segelklubben innan det är dags att segla vidare.

Det blir en 20Nm etapp innan vi ankrar för natten och fortsätter sedan mot Hole in the wall. The Hole är en passage i Wessel öarna som är 50-100m bred och 1 Nm lång, här gäller det att komma rätt i tidvattnet annars kan man få man en svettig resa. Många båtar har kommit för tidigt och fått motström på ca 4 knop, fast de har gått på de rekommenderade tiderna. Vi bestämmer oss för att komma två timmar senare än rekommenderat och får en fin tur med 6 knops medström, det gick nästan för fort, man hann knapp se någonting. Ett par sjömil söder om hålet finns ankarviken Guruli bay där vi ankrar för natten. Norska Helen Kate och Holländska Antares ligger redan här. Här är så fint så vi bestämmer oss för att stanna en natt till. Maraijn på Antares fyller två år och det måste ju firas. På eftermiddagen samlar vi ihop lite virke till en lite eld. Helen Kate har gjort pinnbrödsdeg och med lite korv att grilla blir det en fin födelsedag.

Vi ser solen gå ner och försöker få syn på den gröna lilla blixten som skall komma då solen sjunker under horisonten. Vi har tittat efter den många gånger men inte lyckats se den, vissa säger att det beror på för lite Gin i groggen. Det finns dom som går ed på att dom sett blixten, skall prova med en annan Ginsort! Dagen efter får Helen Kate syn på en 3 meters krokodil och en lika stor haj. Vi lyckas givetvis inte få syn på dom igen.

Resan går vidare och nästa mål är Galiwinku på Elcho Island. Här finns en stor Aboriginby och det blir första gången vi kommer i kontakt med Aboriginer på deras mark. Stora delar av Norra Territoriet är Aboriginland och man måste ha tillstånd för att gå iland. Även andra delstater har liknande regler. Här finns också restriktioner för hur mycket sprit som man får ta iland och åker man bil får man bara ha med sig en mycket begränsad mängd. Sprit är ett stort problem i Aboriginsamhället. I spritens spår finns misshandel, våldtäkter och incest. En mycket sorglig bild av Aboriginsamhället, vi vet inte hur det ser ut längre in i landet. Av australiensare hörde vi att många av de Aboriginer som finns i storstäderna är de som blivit utstötta från sina stammar.

När vi går runt i Galiwinku möts vi av en ganska skitig miljö, det ligger mycket skräp längs stränder och vägar. Vi lämnar Galiwinku nästa morgon och seglar vidare mot Mullet Bay på ön N Goldburn, det blir en nattur på 140 Nm. Nästa morgon ger vi oss av på en liten tur till nästa ankarvik bakom Valentin Island. Vi fiskar hela tiden men det enda som fastnar på kroken är sjögräs. Vattnet är fortfarande mycket grumligt, tidvattenströmmarna rör om rejält i det 8 till 20 meter djupa vattnet.

Nästa morgon den 9/7 går vi näst sista etappen till Darwin och målet är Port Essington som är en 12 Nm djup vik. Det ligger redan sex båtar ankrade här och här är vackert. Vi bestämmer oss snabbt för att ligga kvar en dag extra. Vi träffar Norska Blue Marlin igen och vi får höra om deras lilla flodfärd. En liten bit upp i floden fick dom se två krokodiler som låg och solade. Så kanske vi kan få se en krokodil innan vi lämnar Australien. Nästa dag börjar vi med att fånga Mudd Crabb, vi kan gå runt i det grunda vattnet och fånga sex krabbor med en håv! När tidvattnet stigit är vi tre dingar som går upp för floden för att ta en titt på krokodilerna. Men det är som förgjort! De vill inte visa sig och det är ju det som krokodiler normalt gör, de vill inte visa sig för människan. På kvällen kokas krabborna och tillsammans med Mariannes Hovmästarsås njuter vi av delikatessen.

De sista 130 sjömilen till Darwin blir en lugn tur, högtrycket har flyttat sig österut och vi hoppas att vinden inte lägger sig för tidigt. Vi har fin vind fram till eftermiddagen sen dör vinden mer och mer, vi rundar Cape Don och seglar i god medström in på Van Diemen Gulf, här är det igen viktigt att passa in tidvattnet. Vinden avtar helt på natten och järngenuan får hjälpa till, vi måste komma rätt med tidvattnet när vi skall gå ut ur Gulfen och passera Vernonöarna. Natten förflyter fridfullt och vid lunchtid den 12/7 ankrar vi i Fannie bay utanför Darwin, sista ankringen i Australien. Här ligger redan drygt 100 båtar som skall till Indonesien eller ner längs Australiens västkust och kanske vidare mot Sydafrika. 

Nu startar alla förberedelser för att segla till Indonesien den 26/7 och då Kupang på Västra Timor 280 grader och 450 Nm bort som första ankring.

Lev väl och sköt om er

Kay&Marianne

Detta var brev 27

080723 Darwin